Month: March 2018

 

Kung Bores näst sista strid alltså. Som synes som lägst -17 i natt. Men den kommande natten skall bli kallare. Så som sig bör är den sista striden blodigast, förlåt kallast.

Någon lägger ut en bild på en termometer som visare minus trettio. Den är från här nere i byn så ja fem sex grader kallare än här uppe på kullen är rimligt. Resten är dålig termometer och det faktum att bilden läggs ut på fejjan. Men termometrar som överdriver extremgrader går nog lättare att sälja än de som visar rätt. Man vill ju vara värst på i alla fall något.

K är på sy-event hel dagen. Jag skjutsar. Som en egenutnämnd belöning för det åker jag in på det lokala bageriet på hemvägen och köper semlor i plural. Nu här på kontoret med en kopp kaffe och semlor i plural i magen så känns inte livet allt för dåligt.

En låtsasarbetsdag blir det alltså. Funderade på bok och soffan först. Men tänkte att om K skall sy och förlusta sig en hel dag så kan jag lika gärna koda lite jag också. Möjligen skriva några rader manual. Se ut som om jag gör nytta. Visserligen med paus för bandyfinal. Men ändå.

Ont i halsen har jag. Men det är inte mer än rätt. Host. Det var länge sedan jag hade en riktig ordentlig förkylning. Nys. Japp småförkyld för jämnan. Klen. Men innfluensorna har gått mig förbi de senaste åren (däremot inte influenserna). Kanske för jag aldrig träffar någon som är influensasmittad. Ja ingen annan heller för det mesta.  Eller kanske är för dum för att inse att jag är drabbad när jag är det. Tar en Alvedon och kör vidare.

Det fanns en gång en tid när alla hejade på en underdog. Nu hejar man bara på vinnaren fast kallar dem underdog. Men det där är kanske lika bra. “Krig är Fred”. Varför ägna sig åt verkligheten när an bara behöver frasera om och allt blir bra. Städare/sdäderska blir lokalvårdare. Lärarlegitimation… nope… ger mig inte ens in i det träsket.

Lägger jag ut något jag jobbar med några veckor eller några månader brukar jag sällan få en kommentar. Oftast är det kanske fyra som laddar ner eller tittar. Ja inte helt sällan bara en. Är det värt det kan man fråga sig. Ja och det frågar man sig  såklart då och då. Man vill ändå finnas. Men sen minns man varför man gör det man gör. Det finns ett måste inblandat i det där. Men också en utvecklarglädje en vilja att åstadkomma något även om man bara är själv om att inse storheten. Men såklart. Ingen älskar en underdog. Alla älskar en vinnare. Det är inget att gråta över.

Semlor i plural tröttar mitt sinne lite. Soffan där uppe ter sig välkomnande ändå. Men jag stannar på min post. Iof har det hänt att jag somnat här också. Sittande i min stol med huvudet bakåt och munnen snarkande öppen.

Igår tre avsnitt av Bron. Två kvar. Sen lugnt på den fonten. Den ende som bidrar med bugfixar och kod i VSCP projektet i någon större omfattning, en tysk man, är ganska lik tjejen i Bron. Väldigt duktig men totalt socialt inkompetent. Man får hålla sig hårt i nackskinnet vissa gånger. Bron hjälper mig att klara av det samarbetet,

Men nu så. Dags för de där stenarna. Det som skall staplas på varandra för att byggas till något. De staplar sig inte själva, inte genom att bara tänka på att man borde stapla dem heller, nope, man måste ta en och en och lägga dem på varandra. Det finns inget annat sätt.

Kung Bore tänker definitivt inte gå utan en BANG. Minus sexton i natt och minus arton imorgon. Säger prognosen alltså. Verkligheten vet man senare. Det loggas. Var så säker.

Men det är OK. En liten seger. Iskungars och isdrottningars tid är till ända hursomhelt. Nu är det fjärilar tid, vita uppuffade lätta molns tid, vågors kluck mot en sten på strandens tid, koltrastsångens tid, en ljum vind som letar sig in genom ett fönster och leker med en gardin som lätt dansar med’s tid. Nu. Eller snart. Det skall böljas fram och tillbaks ett tag. Segas. Tvekas. Men till slut kan man gå ut genom dörren utan skor på sina fötter, med bara en t-shirt på överkroppen. Ja shorts kanske. För att vara presentabel i grannskapet.  Som om det hjälpte.

Jag sitter kvar här på kontoret fortfarande. Förbereder mig för att ge mig.  Det är seriefrossa. Fyra avsnitt kvar av senaste säsongen av bron som måste tittas igenom innan de försvinner. Perfekt en fredag. Man behöver inte göra mer än att sitta i soffan för att avnjuta de där avsnitten. Jo, anstränga sig för att hålla sig vaken. Men det går ändå. Man kan se senare. Fast försöka. Det intalar jag mig. Alltid försöka.

En bra vecka här. Nästan alla veckor är bra. Fast nu bra trotts det mosiga som fortfarande sitter kvar. Det är en kamp att fortsätta fasat det där vill dra ner en i mörkret. Men en kamp är det alltid. Det förstår såklart inte alltid alla. Det finns tillräckligt många som utropar sig till världens segrare utan att lyfta ett finger för att bli en upphöjd. Men att lura sig själv är ändå det enklaste man kan pyssla med. Alla har alltså inte förmågan dock att ens inse att det är så. Eller är det kanske ingen av oss.

Imorgon bandyfinal på Studenternas i Uppsala.  Edsbyn – Sandviken eller är det Sandviken – Edsbyn? Ja jag vet inte. Men hejjjjjjjar på Edsbyn gör jag. Den enda gång jag hejjjjjjjjar.

HEJA BYN!

Liksom

Fast det blir till att se finalen på tv för mig. Ja och jag får sitta där själv och ropa “HEJA BYN” för K skall iväg på “sy och sy och sy tills du storknar”. Borde man inte få chips till förresten?

Apropå godsaker så börjar det bli sista chansen för en semla.   Det är dags att ge sig hän där. Jodå.

Son och sonhustru nere i Uppsala har inte det rätta bandyintresset. Möjligen är det också brist på portfölj det hänger på. Men Edsbyn lär väl vara närvarande i Uppsala imorgon. Det tror jag. Brukar synas och höras. Har gjort en grej av det där att kallas bönder. Bitit huvudet av det.

Hejalåt har man ju gjort.

Liksom.

Fast inte sådär inställsam såklart.

Nehejdå.

Fast nu är det väl ändå dags att ge sig för idag.

Liksom igen.

Låtsasjobb har sin tid och vila sin. Somliga anser att vi låtsasjobbare inte förtjänar någon vila. Men det där är samma människor som inte tyckte att kvinnor skulle få rösta och att svarta inte hade samma känslor som vita. De med hjärnor stora som ärtor. Eller åtminstone använder de inte större delar aktivt. Resten måste användas intensivt för att uppehålla den där falska verkligheten. Fast å andra sidan. Är det inte det vi alla håller på med. Dagligen. Åt ena eller andra hållet.

De där andra är nästan alltid rätt lika som oss andra. När det kommer till kritan.

Pascalido. Ja jag orkar inte kolla nu hur hon stavar sitt namn. Grek. Före detta. Alexandra. I alla fall. Möte i Karlstad. Om förlåtelse.  Nazister med. Börjar filma och hota. Hela publiken ställer sig upp som en mänsklig sköld. Det finns hopp för människorna. Japp.

Ja och Alexandra Pascalidou stavas hennes namn.  Som vanligt kom jag inte ens nära.

K leder rapport idag. Fast inte K egentligen, en annan K. Täby K.

Det blir nog bra med det. Också. Får man hoppas.

Fast nu ge sig alltså. Grön IKEA soffa som står där som en gravsten över Kamprad. Varje hem har några. Nästan alla. Kanske inte uppnäsorna. Men det blev färre uppnäsor med tiden där. Nu köper uppnäsorna begagnade IKEA möbler för stora pengar. De som är lättast att lura är alltid uppnäsorna.

Fast helg nu då. Hoppas det gäller för dig som läser det här också. Att du får ledigt. Får lite egentid. Får sätta tänderna i en semla. Kanske, om du är lite kapitalist, kan sippa lite på en god whisky. ja gärna framför brasan. Ha det gott helt enkelt. Njut och var nöjd över att du lever. Det är en herrans massa, många redan döda,  som skulle vilja vara i dina skor.

Liksom.