Month: April 2018

Det är gott att leva. Måndag morgon, solen lyser på promenaden, det finns en hel vecka med dagar att göra saker på. Låtsassaker såklart.  Vad kan man annat vänta sig av en sådan som jag (vill skriva “mig” så det gör ont). Det finns förresten redan tillräckligt många allvarsamma och tyngda män och kvinnor i den riktiga världen. Alltså utan att jag skall sälla mig till den skaran.

Men det är verkligen skönt att gå ut såhär när solen lyser och det är varmt. En elcykel far förbi och föraren säger godmorgon. Trevligt det också liksom. Hackspettar sitter i snart varenda träd som har bra akustik och tjippar. Men inget trummande idag. Inte under min tur efter magiska vårvägar i alla fall.

Men annars tranor, koltrastar, bergfinkar, bofinkar och en hel del annat. Det sjungs för våren. Ja och man fattar nästan åt vilket håll vi är på väg åt nu. Riktigt hela vägen in i centrum av hjärnan tar den sig inte den där insikten men en bra bit in i alla fall. Barfotadagar. Grillkvällar. Koltrastserenader. Oj. Snart liksom.

Sa jag att det är gott att leva. Om man tänker på den saken alltså. Ja inte behöver man fundera så länge heller.

Lasse, byns bilmekaniker, byter däck som en iller. En födkrok. Jag vill ha hjälp med en bromwire och det lovar han att hjälpa till med på hantverkarvis. Jo han är en av de bästa i sitt gebit. Så är det bara. Hur man klarade sig innan han etablerade sig här har jag ingen aning om.

Annars träffar jag inga människor på promenaden. Två är väl lite av rekord ändå. Mitt liv är sällsamt människofritt om man bortser från familjen. Faran med det är såklart att man står där och bygger sig ett Babels torn om dagarna. Ja där är jag nog. Tyvärr.  Jag tror dock på samarbetet och  interaktionen människor emellan men har sällan funnits där i den i alla fall. En del av oss är väl helt enkelt för konstiga, eller kanske bara kompromisslösa, för att finnas där. Inget att gråta över dock. Också byggandet av Babels torn håller folk sysselsatta.  Ja och inte är det väl mindre viktigt och mindre på låtsas det där än mycket av annat som sker på de stora IT scenerna idag.

Så skit samma.

Sa jag att det är gott att leva…

Om man nu har en, nej två, nej fem… låtar som ligger där på disken sedan något år, ja, och är halvfärdiga, ja och det äntligen är varmt där i studion, så vill man ju komma igång. Då precis när suget infinner sig. Köra.  Men så har man då Windows 10 på den där maskinen. Har den sen stått där ostartad sedan förra hösten, ja då skall det uppdateras och ha sig. Fem timmar senare sitter man fortfarande där och väntar på att de där uppgraderingarna skall landa.

Suckar. tappar sugen. Såklart.

Men man är man. Det är rätt ofta tekniken mer är ett hinder än en hjälp. Jodå så är det aktiskt.

Men nu, OJ,  hördes ett pling där utifrån. Möjligen är uppdateringarna klara alltså. Eller också misslyckades allt. Det skall nyinstalleras. Fast skit samma. Vem orkar börja greja med det där nu. Eller orkar man?

Troligen inte jag.

I lördags Tiburtiusdagen. Då vaknar björnarna. Bra att veta.