Month: May 2018

…behöver jordartsmetaller, de gamla inmutningarna blir intressanta igen. Har man tur ligger fyndigheten precis under ens hus. En fribiljett bort.

Joho ja. Papper idag. Papper imorgon. Ja papper antagligen resten av veckan.  Man kan pyssla med roligare saker. Men det funkar. Eller måste fungera. Debet och kredit och dubbel Italiensk bokföring.

Ute sommar. Ja tamefan om det faktiskt inte är meteorologisk sommar också här uppe redan. Man får hurra. Jubla. Ja och skrika hallå och hej av ren skär glädje. Fast man skulle ju vilja vara där ute såklart.  Lunchen blir ett andningshål. Tidning, fil och macka i trädgården. Jag lever på det fram till september. På luncherna och filen. Det räcker. Ja det blir över också. Är sommar. Sparkapital.

Väntar på Svalorna och vår egen Sädesärla. De brukar komma runt den femtonde och i år trodde man nog de skulle komma tidigare. Men skall man flyga ända från Afrika och över Sahara så kan det såklart gott få ta tid på sig. Men längtas efter dem båda. Nöjer mig med underbar Koltrastsång så länge. Men sommar är också Svalor med sin tvitt, tvitt och sin luftakrobatik  och skönt vippande Sädesärlor i trädgården.

Jag skriver naturligtvis det här bara för att få fy från pappren. Det kan jag nu inte längre. Idag finns det alltid ett papper som kan läggas på ett annat papper. Stenar, staplingen av dem, får vänta några dagar.

Jag vaknar ibland och är verkligen ganska bra i min axel. Sådär förvånande bra. Så går jag ut och byter däck på bilen, gör lite annat och sen är jag såklart inte speciellt bra i axeln längre. Men de där stunderna när det känns förvånande bra så tror jag tamefan att jag inbillar mig alltsammans. Att det bara behövs lite träning så är man på topp igen. Efter lite rörelser av mild art är det såklart inte så längre. Man misströstar igen. En fungerande högerarm är ändå en fungerande högerarm. Värd att känna saknad efter. 90 dagar still waiting.

Jodå, vinterdäck blev sommardäck idag. Ett vårtecken i sig, eller kanske snarare ett sommartecken. Jag är oftast sist med det där bytet. Men så bor vi på Brattberg(backen) (Brantbacken, Norska) också.

Huggorm på ett av trappstegen ned till källaren igår. Jag springer barfota både bredvid den och över den några vändor så helt trevligt är det såklart inte. Får flytta den med ganska hårda tag ut mot skogen. Utfall och fräs såklart. Vem skulle inte huggit och fräst mot en ocool gubbe i ett sådant läge? Men det hela avlöper väl. Ännu ingen biten. Detta fast vi funnits i varandras närhet några år nu.

Koltrasten, Pavarottis son, har tagit sin fars tron och blommat ut. Pavarotti är död – länge leve Pavarotti. På kullen ljuder åter den underbaraste koltrastsång.  Den letar sig hela vägen in i magen på mig. Stannar där som en gokänsla. ÄLSKAR. Samlar varje ton för att leva på dem under en lång kall vinter tillsammans med minne av ljumma vindar och solvarma smultron.

Nisse och Nanny får blommor på sina gravar från sin egen gamla komposthög. Där har påskliljorna tagit över och vi har tagit för vana att lägga en bukett på deras gravar under våren. All mark häromkring, ja skogen, var Nisses, han sa det, och jag, jag trodde honom i många år innan jag upptäckte att det var kommunen som ägde den. Nisse överlät det där ägandet till mig när han gick bort. Att bruka efter bästa förmåga såklart. Vem fasiken kan äga en skog  om man nu funderar på den saken förresten. Men saknar Nisse och Nanny. Goda människor.

Av den stora snöhögen finns det inte mycket kvar.  En sista snöboll går det kanske att göra sig av resterna. En liten. Inte mer. Såhär såg det ut för exakt en månad sedan.