Month: May 2018

Jag äter lunch ute. Det är fantastiskt. Fil, en hårdmacka och ett stort glas los-vatten. Jo och så har jag papperstidning i fem veckor för femtio spänn. Svenskan. Det är härligt att sitta där i solen och läsa en stund.  När jag blir 104 skall jag med darrande stämma berätta för barnen i grannskapet hur svårt det kunde vara att läsa en papperstidning ute en sådan här dag när solen sken och ljumma vindar tog i och blåste till ibland. Leken jaga bilagor. Ja och leken försök bläddra till nästa sida. Båda mycket skojiga. Men å andra sidan. Hade man läsplattan med sig ut hade man inte kunnat läsa alls. Så det är OK. Barnen kommer storögt att lyssna. Fanns det sådana? Av papper? Riktigt papper? Kastade man dem efter man läst de? Va! Ja jävlar (Man svär mer i framtiden). Vilket resursslöseri. Ja och jag kommer att försöka med att vi lämnade in dem på pappersinsamlingen. Att det blev toapapper av dem. En del av dem i alla fall. Ja sen spolade vi ju ner det. Ja sen vettefasiken vart det tog vägen. Kanske samlades skiten i en hög. Eller spriddes på en åker. Men antagligen kom de inte ut på en åker. Det var så mycket medicinrester och annan skit  i den där sörjan… Ja….själva skiten var egentligen inte problemet utan det som inte var skit och organiskt nedbrytbart.  Och då går barnen. Tror mig inte. Ja och jag sitter där ensam och funderar om det där verkligen hände. Gjorde det det? Var det inte en dag där 2018 i maj jag satt i solen och bläddrade…

Det värsta såklart med att sitta och ha det skönt ute i solen är såklart att gå in igen. Det är då det är tur att jag har det där “äliga” (Hälsingemål) sinnet. Sitta still och titta har jag svårt för någon längre stund om det finns andra alternativ. Så när tidningen är läst. Ja, mestadels skummad. Då går jag in till mig. Väl inne längtar jag såklart ut igen. Det fungerar ju så. Denna eviga längtan efter det man inte har för tillfället. Fröet till mänsklighetens utveckling.  Att aldrig bli nöjd.  Också människornas förbannelse. Såklart. Förnöjsamhet kräver träning.

Väl inne igen sätter jag på kaffe. Av någon anledning brukar det smaka bättre till lunchen. Jag funderar en stund på att inmundiga det ute. Men vafan, någon måtta får det allt vara också i mitt liv av ständigt slöande.

Här inne är såklart persiennerna nedfällda. Det är lite som natt. Har i alla fall ett fönster öppet. Det går ett tag. Innan kryptallen bestämmer sig för att pollinera världen.  Då blir allt täckt av ett gult lager pollen.  Men någon vecka till skall det väl ta innan den får för sig att sprida sin säd. Om man tänker på det så blir det väldigt få småkryptallar trotts så mycket spridd pollen.  Men möjligen fattas det någon befruktande part. Det är väldigt mycket könsumgänge där ute just nu. De känsliga, läs de religiösa, må rodna och hålla sig inne.

Fast tallen håller väl ute en vecka ungefär. Inte mer. Magnus Uggla fyra sekunder. Inte heller mer. Undrar om man utifrån det kan avgöra om tallen är en hona eller en hane? Och om den nu inte har en partner. är det onani den håller på med? Alltså definitionsmässigt.

Jag vet inte.

Nope.

Liksom.

Koltrasten, låtsaspavarotti, sjunger en stump när jag sitter där ute. Han är lite snålare med tonerna än vad Pavarotti var den här kisen. Det blir inte så mycket. Men man får vara glad för det man får. det är ändå gudomligt. Det  vackraste som finns helt utan konkurrens.

Kompostbehållarna, som står i söderläge, har sin egen rytm. Jag hade nog förväntat mig att temperaturrörelserna i dem skulle följa temperaturen ute i det fria något sånär. Alltså varmare mitt på dan och kallare på natten. Men icke så. Såhär ser det ut i den ena komposten. En helt annan rytm. Ungefär samma sak i den andra. fast pulsen är långsammare. Misstänker fasomvandlingar av vatten som en möjlig orsak. Alltså vatten dunstar iväg på morgonen och under dagen (kallare), vi får dagg på natten (varmare).

Kanske.

K säger att man inte skall fundera så mycket.  Ja och säkerligen har hon rätt.

Nu skall jag dricka upp mitt kaffe.

Liksom.