Month: May 2018

…en man/kvinna med ett blankt skrivbord.  Jodå, det må vara blankt men det skall åtminstone inte synas att det är det. Ja, sen gör du såklart som Du vill…

Inget inplanerat idag heller. Det brukar som mest vara sophämtning i den där kalendern. Ibland något annat. Ibland något spännande. Men oftast noll. Den sägs ju att den där kalendern visar hur viktig man är som person. Ja och man kan väl tro att just det stämmer om man tittar i min. Den skriker “nolla” och “oviktig”.

Välter en rosenpelargon när jag skall vattna den. Krasch, boom, rakt ner i golvet. Såklart planterad i lerkruka, bristvara här. Den får nytt hem i hängampel som skall få komma ut vad det lider. Kanske var det avsikten med det hela hela tiden. En rosenpelargon som längtar bort, ut, på upptäcktsfärd. Vill den det där riktigt mycket så står den på Times Square en dag. Allt börjar med viljan. Resten får man jobba för. Sådant känner pelargoner. De har redan gjort resan från Sydafrika.

Jag är härligt blå i sinnet idag. Det där sammanfaller med kreativiteten och är inte helt ovälkommet här. Ja av förklarliga skäl eftersom kreativiteten är en viktig del av mig och mitt liv. Visst, den där sorgklumpen i magen – den som längtar efter att  krams bort – som följer med det där kanske man ville slippa. Men botemedlet, eller kanske bara undanflykten, är att dyka in i uppgifterna. Hittills har det alltid fungerat. Jag undrar ibland om det var därför farsan arbetade jämt också. Han som levde för sin fabrik. Dygnet runt. Året runt. Man skulle ju inte bli lik honom var det meningen men blev ju det i alla fall.

Men måndag är det. Det finns mycket tid kvar av veckan att göra storverk på. Det älskar jag. Man får akta sig för att bli för glad för det bara. Behålla det blå som en skör porslinssak inom sig. Det nödvändiga.

Men nu så. Jag har kaffe i min kopp. Det smakar inte alls för jävligt. Jag vet vad jag skall låtsasjobba med. Så varför inte köra? Jo så får det bli. In i det bara.

Vackert. Sommarväder. Fågelsång. Växtlighet som drar igång. Ja och så snöhögar som ligger kvar som strandade döende valar mitt i alltsammans.  Men varmt. Vi värms upp någonstans där till strax under tjugo idag. Men vindarna, de som letar sig runt snöhögarna och drar fram över isarna som ligger kvar, kyler ner. Det blir aldrig riktigt varmt. Men ljuvligt ändå såklart. Vi stannar ute. River lite gammal koja. Tappar sav ur två björkar. Tjugo liter på en dag. Ytspänningens magi. Sitter där på uttagna utemöbler medans hinkar fylls.  Dricker kaffe. Äter glass. Mår gott. Drömmer om fem månader till med detta. Wow. OK fyra i bästa fall. Men åtminstone och sannolikt inte snö under fem. Liksom.

Kaffe ute… Visst är det gott?

Frasse, på bilden, en gamling på 82 kattår, släpar in sork stor som en kanin. Orkar såklart inte äta upp, trotts den tydliga stoltheten över det fällda bytet. Jag får den tvivelaktiga äran att kasta ut bakdel. Det är ganska äckligt vill jag meddela, men man vänjer sig vid sådant med åren som katt-“ägare”.  Vi har enorma sorkangrepp här i år. Man skulle kunna tro att det är mullvad vi har. Högar med uppskyfflad jord i trädgård och på gräsmatta. Men mullvaden skall inte finnas här.  Så det måste alltså vara vatttensork. Rätt vad det är faller man väl ned i ett hål och kommer aldrig mer upp igen. Japp. Sådant är livet på en pinne. Spännande också till vardags.

Mitt jobbande i den värld där man jobbar på riktigt innebär alltså att jag gör det mesta med vänster arm. Om ni försökt spetta bort något med bara väster arm så fattar ni ungefär vilken nivå det handlar om. Jag är alltså rätt värdelös som arbetande person. Bättre på låtsasarbete. Definitivt. Kan såklart inte låta bli att hjälpa till lite med höger arm också vilket innebär värk såklart. Det är så löjligt och förnedrande så jag blir förbannat. Japp, jag blir förbannad av att inte klara sådan där saker som var standardgrejer förut. Jag har aldrig varit rädd för att ta i. Ja och så kan man helt plötsligt inte.  Skit är vad det är. Men kanske rör jag mig i den där kön. Nittio dagar har passerats, vårdgarantin, men å andra sidan har jag gått tio år såhär nu så någon omedelbar brådska är det inte. Jag kan fatta att det finns andra som behöver åtgärdas före mig. Men gnäller för att jag känner mig lite hjälplös och värdelös i vardagen. Blir irriterad med stort “I”.

Kortvecka föröver. För mig kanske inte helt bra. Behöver låååååååånga veckor. Men jag accepterar såklart det där lediga sen när det då verkligen inträffar. Så om torsdagen bjuder på fint väder så skall vi väl kunna hitta på någon uteaktivitet. Beskära träd kanske. Spräcka stubbe. Spika lådor. Eller dylikt. K jobbar jag handräcker.

Nu skall jag ge mig in i Åkes värld. Där är jag en av dem som är älskad och vacker. Alltid något liksom.