Tomatfrön och paprikafrön från de där grönsakerna på väg ut till komposten nedpetade i jorden. Mysterium händer. Förundras man inte är man död.
Lördag. En dag i lugnets tecken blir det. Egentligen var alltså planen en annan. Det skulle bygga. Men det slöas. Alltså. En halvtimme går åt till att följa en larv som hissar sig upp i en egen tråd i lönnen. Det är tre meter. En bedrift för en liten grön varelse i blåsten. Men den klarar det. Oklart varför den firade ner sig från början dock.
På morgonen sjunger koltrasten på berget så jag bara ligger där och tar in. Det är meningen att jag skall läsa. Men just den där sången över ett morgonberg tar sig hela vägen in i mig och rör om. På ett gott sätt. Varför då? Varför just den? Det där är det vackraste jag vet i ljudväg. Storlommen och Storspoven kanske möjligen ligger på samma nivå om kvällen är vacker och sjön spegelblank.
Ute är det björktrastarna som regerar. De är många och orädda i år. Vad vore livet utan tjattrande björktrastar. De som är som gamla tanter. Dessutom är de sanna socialister. Varelser som samarbetar när en kråka, skata eller hök närmar sig. Som förstår att man tillsammans är starkare än de som egentligen är defakto starkare.
Man kan lära sig mycket genom att bara sitta på rumpan.
Steven King skriver att det är när man gör saker utan att tänka på varför och inte funderar så mycket på om andra gillar det som man håller på med har hittat rätt hos en själv. Det där man gör för att man måste. Han pratar såklart om skrivande. Men jag känner sådär för min musik, den här bloggen och mitt VSCP projekt. Visst kan det kännas när man går in på en statistiksida, som igår, när jag noterade att de manualer jag jobbar som fasiken med har haft noll läsare. Nollorna gäller väl det mesta annat jag håller på med också. Men ändå. Jag måste skriva klart det där. Jag måste gå vidare, Något säger mig att det är rätt det jag gör fast det inte finns någon annan som säger det. Ja lika som den här bloggen. Jag kan inte låta bli. Det spelar ingen roll om det är noll läsare. Jag känner lust för de här orden och tankarna. Så…
Förlåt mig.
saliga äro de som icke något gör.
Det har varit en sådan där magisk lördag. En sådan där dag när inget blir gjort men där sinnena får sitt. En dag som är som en lång meditation. Kanske blir bygget påbörjat imorgon istället. Man kan ju hoppas. Livet går vidare i vilket fall som helst.
