Dags att plocka fram den gamla chassifläkten igen, den som kommer från den där stordatorn, datorn som behövde ett helt rum för att få plats. Sist fläkten var framme var 1994. Ett annat fotbolls-vm-år. Allt, OK nästan allt, blir lättare med lite luftrörelser.
Serrö.
I dag vänder jag mig till ett ämne som jag skrivit om förr, men eftersom det rör sig om en av de största tragedierna i vår moderna historia, och eftersom den tog fart för exakt hundra år sedan, är det på sin plats med en repetition. Det handlar om spanska sjukan. Hur allvarlig var egentligen farsoten? Vet vi hur många som dog?
Source: Censur fick tidningar att tiga om dödliga farsoten | SvD
Äntligen skönt på kontoret.
Jo. Jag är tvungen att läsa den här. Varför? Jo. Därför att den nämns i de två senaste böckerna jag läst. Ja och japp, jag har bestämt mig för att läsa några av klassikerna.
Först. Herman Hesse låter som en Nazist. Men då är det såklart Rudolf Hess man tänker på. Herman var Schweizare, dock född i Tyskland. Hans böcker hamnade på Nazisternas bokbål. Så Nazikopplingen kan vi glömma på direkten.
Ja egentligen skulle väl boken rensas ut från hyllorna på våra bibliotek idag också som Astrids “negerkung” berättelse och Tintins “neger” historier. Men här handlar det om en nobelpristagare som skrivit och då duger kanske n-order som en spegel av tidsandan fast än “övergreppen” i det avseendet är betydligt grövre i den här boken än vad TinTins författare står för och vad Astrid Lindgren lyckas få till. Ja med det där är det som det är. Där lever vi i en fullkomligt galen värld utan koll på prioriteringarna i minsta avseende.
Men boken då?
Ja sanningen är väl att var det nu inte en klassiker så skulle jag ha lagt den ifrån mig under de första kapitlen. De är rätt tråkig. Inledningsvis. Men den tar sig. Blir riktigt bra. Kanske inte helt lätt att inse att den är banbrytande i tysk litteratur men det har sannolikt med tiden den är skriven att göra. Tiden har liksom hunnit ifatt den.
Jag har aldrig hört den nämnas av Flower power rörelsen som en introduktion i i LSD tripparnas värld. Men den skulle mycket väl kunnat bara det. Ja och nu fick han Nobelpris 1964, alltså före den rörelsens blomstring, så man kan inte ge sig hän i tron att de som gav honom Nobelpriset var barn av LSD trippernas värld. Men det skulle kunnat vara så.
Ja jag kan inte avgöra om han var värd det där priset. Men de brukar ju vara det. En bok är ett för litet beslutsunderlag. Ja och jag har inget att säga i saken ändå såklart. Men är den läsvärd?
Ja den är läsvärd. Helt klart en bok man kan ägna några timmar åt. Jag tror till och med att den kommer att lämna några fragment efter sig där i minnet faktiskt.
Så vill du ta dig ann en klassiker i sommar. Läs!
Alla andra böcker jag läst finns här.
Det är inget fel på Zara Larsson iof heller.
Vi sitter och pratar mest hela dan. K och jag. Om ditt och datt. Vi gör det rätt ofta. Fortfarande. Med nöje. Efter trettiosju år tillsammans. Det är konstigt. Egentligen. Allt borde redan vara sagt. Och mer därtill. För länge sedan. Men är inte det. Man skall vara tacksam över dylikt. Antar jag.
Sommarsverige snurrar vilt runt omkring oss. Det händer saker var än man tittar. Som om vi satt mitt i karusellen och alla andra glada snurrade runt. Här inne dock stillhet. På kullen. Lugn. Skatorna och vi. Båda äter vi oss mätta på körsbär. De som avtar. Jodå. I torkan. Hackspett och allehanda andra fåglar förser sig också. Den gamla damen. Körsbärsträdet. Är till glädje för oss alla. Jag skall aldrig igen bo på en plats där det inte finns ett körsbärsträd. Aldrig. Det är inte ett värdigt liv. Plantera körsbärsträd på ålderdomshemmens gårdar vänner. Blommor också. Mängder. Borde vi inte det. Så att folk fick dö ute under träden, bland blommorna, om man ville det. Åtminstone jag skulle vilja ha det så. Fast kanske inte på vintern. Kanske.
Tjugofem grader där ute. Varmt. Landet saknar inte olyckskorpar. Inte undergångsskyltbärare heller. Lyssna inte på lorten. Men ta tag i problemen ändå. De finns där.
Pratar med en vän en stund på telefon. Musik avhandlas. Han är nästan proffs. Vi borde stå på samma scen åtminstone en gång innan vi dör. Men vågar vi det?
PÅ måndag laga bil. Hjullager. Sen hoppas jag att vi blir mobila igen. Havet drar nämligen. Suger. Vill ha mig dit. Vi har ett kärleksförhållande havet och jag. Äldre än mänskligheten är det. Längtar.
Men först lördagskväll i slöhetens tecken och en söndag i frågeteckents tecken.