Det här är så fruktansvärt dåligt och så ur synk med tiden att man nästan kräks på dem som bestämmer.
Month: October 2018
Jag skramlar ihop 18 dollar på min musik i september. Nej, inget man lever på. Eller hur? Men alltid något. Numera kan man få veta att musiken spelas mest av folk i Stockholm, vilket förvånar mig mycket, följt av Göteborg och en stad i Norge. Ljusdal, Edsbyn, Gävle, Bollnäs lyser med sin frånvaro. Alltså ställen där jag känner folk och ställen där det bor folk som vet att jag gör musik. Så vilka är de här människorna som lyssnar? Hur har de hittat min musik? Varför lyssnar just dom? Jag har ingen aning.
Fast allt sådant där spelar såklart ingen roll. De där arton pikadollarna spelar knappast någon roll de heller. Min musik är bara en stunds lycka för mig. Inte mer. Vill någon annan lyssna så OK, fine, bra, kul.
Jag kliver in på låtsaskontoret på morgnarna och känner alltid en stor tillfredsställelse över att återvara där. Det är mycket “Hej Macken” i det där. Jag trivs här. Har saker att göra här. Saker som betyder något för mig.
Jo jag vet. Man kan inte mäta tillfredsställelse i pengar. Fast man borde såklart. Fast lyckliga och tillfreds är väl bara dårar. Riktiga framgångsrika människor sliter, kämpar svär och jobbar på. Fyller konton med stora pengar.
Japp.
Det är OK. Det kan få vara så. Alla här sin väg.
Småfåglarna går upp i falsett när jag skjutsar ner K till jobbet. Jodå jag vet vad det gäller. Maten är slut. Jag fyller på när jag kommer tillbaks. De kan knappt vänta. Vänner? Eller bara ett rövargäng som utnyttjar ens försök till godhet? Man vet inte. Det känns bra ändå. De är i alla fall billigare att förse med mat än björnen som vräker i sig en hink på direkten.
Men jag skall låta min dag börja. Jag har tänkt mig göra storverk idag. Idag som alla andra dagar. Det är liksom bara att bestämma sig för det.
Categories
Senast lästa bok
Den Tyska Flickan av Armando Lucas Correa
Jag säger det direkt. Det här är en underbar bok. Svårare än så är det inte. Att se och uppleva Berlin genom ögonen på en ung Judinna just före kriget. Att få vara med på en hoppets resa och en omvänd klassresa. Att få uppleva Kuba och förvandlingen av en tropisk ö och dess befolkning på samma sätt. Man lär sig att det alltid står någon under, att det alltid finns någon som skall föraktas. Alltid, oavsett vem som styr.
Läs!
Alla andra böcker jag läst finns här.
Vi kommer faktiskt iväg. Vi gör så sällan det. Men konsert i Hamra kyrka. Flöjt och nyckelharpa. Gitarr. Tom Oakes och Peter Hedlund. Irländskt. Skotskt. Lite annat. Vackert. Inspirerande. Duktiga musiker. Jag lyfts upp mot universum precis som alla andra som som sitter där antagligen gör. Men jag skäms lite där i kyrkan eftersom jag inte är en av dess medlemmar. Men vi ger i alla fall kollekt. När vi går ut. Vi borde köpt en skiva. Såklart borde vi det. Musikerstöd. Musiker kämpar för att få hålla på med det man älskar. Men pengar, pengar, pengar, så få, som vanligt.
Också för en ickemedlem och oreligiös kan en kyrka vara vacker. Som den här. Enkel. Just därför mycket vacker.Man brukar kunna se den ända borta från Pilkalampinoppi. Los kyrka å andra sidan försöker för mycket. Är inte lika vacker. För mycket guld och silver. Bättre att utveckla saker utifrån där man är. Låta trä, som är vackert som det är, tala för sig själv.
Nu sitter jag här på en bänk som gammelfarfar kanske suttit på. Lyssnar på himmelsk musik som får mig att se bilder av mig full och glad och dansande tillsammans med alla de där kamraterna jag har känt. Alla är med. Till och med de döda. Ja jag ser deras ansikten. De är också glada. Skrattande. Det känns som ett farväl och ett hej. Det förstår jag inte. Blir ledsen av det. Men Jag blir innerligt glad ändå av den där bilden. Båda känslorna samtidigt alltså. Lite förvånad att den uppstår. jag vill inte att musikstycket skall sluta så att jag måste öppna ögonen igen och låta den där filmsekvensen fara iväg och bort. Den är alldeles för skön.
Som de flesta andra som varit eller är musiker är jag inte mycket för att dansa. Det är något som skär sig mellan musiker och dansen. Jag har aldrig fatta varför. Ändå är jag oändligt fascinerad av dansen. De där som fjäderlätt kan röras sig över hårda golv. Ja tamefan om jag inte är avundsjuk också. Vill så oändligt gärna vara så där lätt och rörlig. Men är såklart mer en cementklump. Ja och sen är det det där med att alla mina relationer med kvinnor, också K, börjat med något slags dansrelaterat. Oftast frågan. “Skall vi dansa”. Med svar “Nej, jag danas inte”. Sen har det blivit som det blivit ändå. Fast K och jag dansade visst första gången vi träffades. Den enda gången tror jag.
Men det måste såklart bli mer av det här. Vi måste ta oss för. Åka ut. Konsten. Musiken. Ja allt det där som lyfter. Man måste anstränga sig lite för att få det till sig. Det skall bli ändring på det.
Men nu lever jag åtminstone en vecka på det här.
Det känns inte som det är speciellt vettiga människor som tackar ja till att delta i detta som det ser ut idag.
Source: Nya i Svenska Akademien: Jila Mossaed och Eric M Runesson valdes in | Aftonbladet