Month: October 2018

Eftersom jag klagar och gnäller och ojar mig när axeln gör ont så får jag väl berätta om en sådan här dag när den gör mindre ont också.  Bra liksom. Jo jag lyfter armen från mus till tangentbord idag också när förflyttningen erfordras, Men det är bättre alltså, Det ÄR bättre. För en dag. För en stund. En timme kanske. Tack för det.

En del isopropanol, två delar vatten, lite diskmedel. Blandar ihop. Defrostvätska. Antiskrap, Men idag inte mycket att skrapa trotts att det ligger snö i dikena här under svartmorgonen. Det kommer nya dagar att testa det där på.

Ja de här mörkermornarna. Blött. Snörester kvar i dikena efter ett snöfall i natt som jag aldrig noterade. Man borde krypa ned i sängen igen. Dra täcket över huvudet. Men K vill bli nedskjutsad till sitt. Småfåglarna är på och vill ha mat. Helst mycket.  Ja och jag bör väl låtsasjobba ändå. Åtminstone det. Så man masar sig upp… nåja, så där är det nu inte. Jag har sällan något problem med att ta mig upp fån ryggläget, Längtar oftast efter att få komma igång. Men tanken, att ha det där lugnet, att kunna (fast det kan jag ju), och vilja, bara snooza bort en förmiddag i hösten. Den tilltalar.

Ja och så dagen då. En tisdag, Man fortsätter. Alla projekt är roliga tills man måste göra dem “klart”. Då är det bara en massa tråkigt jobb. Det är “klart” det handlar om här idag. Ja, nästan varje dag. Idéer (som starta upp utbildningar och liknande fokuserar på) är inte problemet. Alla kan komma fram med bra idéer (och behöver folk som bejakar det). Problemet och jobbet (nåja låtsasjobbet här då) är att vara uthållig. Att tro tillräckligt på det du gör fast ingen annan gör det.

Ja och sluta i tid hör jag någon mumla…

Fast nu då. Dags att låta den här dagen flöda iväg och bli en höna. Ja om man visualiserar och tänker att den fortfarande är ett ägg här och nu då. Varför man nu skall krångla till det på det viset för. Liksom.

Japp, det är jag och lillkatten. Låtsaskvällsskift.  Som förr  i tiden. På spånplattefabriken. Sjuttiotal. Det som slutande vid tio. När alla polare åkte hem och la sig så slutade man jobbet för dagen. Just den veckan av fyrskiftet var tristas. Upp fem och iväg var inget mot det. Eller iväg till tio för nattköret. Men nu här och idag så håller iof låtsasskiften på en stund till. Ger ingen lön. Men känns en miljard gånger mer meningsfulla än då, där, på sjuttiotalets “jobba för att få ihop förstärkare och gitarrer år”.

Jo katten är med idag. Det händer ganska ofta. Vi är kompisar. Ibland är det här det hottaste stället en katt kan befinna sig på. Tydligen. Åtminstone om man planerar en kväll i sovandets tecken. Katter sover mycket. Petite är inget undantag där. Hårbollen. Mjuk och len sådan.  Men det skulle man kanske göra själv också om maten i princip flög in i munnen på en och det bara vore att närma sig en människa för att det skulle gullas med en. Bortskämda är vad de är.

Kronprinsessan är i Järvsö idag. Vandrar upp för backen det rinner pengar ner för. Tur man inte var med för då hade man väl fallit ihop halvvägs. Pratat hade i alla fall vart omöjligt. Men ändå, det lär vara det närmaste jag kommer en kunglighet. Räknat över skogen. Fast inte för att det spelar så stor roll. Jag är ingen hovnigarperson. Men kan ändå tycka att Viktoria gör ett bra jobb. Anstränger sig. Verkar vara en hygglig person. Kan man tycka så? God save the queen och allt det där liksom.

Annars knappar jag på. Japp, i mitt anletes svett. Vad skulle jag annars göra liksom? Sitta och sura. Skriva en bok som ingen vill läsa. Göra musik som ingen vill höra. Köra konsultuppdrag för folk som tror att ett hack i Arduino är det som behövs för att leverera en produkt och det gör väl folk för att det är skoj. Så många tror att man bara kan sno ihop något idag. Mixa. Från recept. Sen är det klart. “Va fan tar det tre månader”. “Sällan”. Ja den går det nästan alltid åt helvete också. Ja alltid. “Det är mycket med ett spett”. Åtminstone där, den insikten, kan vara bra att ha. Ofta har man den först när man är äldre. Sen är det såklart också så att vet man inte hur jävligt det är så kan man lyckas fixa det just därför.  Det är därför det ALLTID är heja ungdomen. HEJA det oerfarna. Men bäst blir det om man kör tillsammans. Olika är bra. Erfarenhet och engagemang som drar åt samma håll. Men fan så sällan man ser det.

Men sitter jag här och skriver så blir det såklart inte ett skit av någonting alls. Så slut med det. Tända tusen juleljus… nåja ett höstljus och köra är det som gäller.

Dagens seger är: “som mig”. Tamefan! En man förklarade surt och väldigt snorkigt, sittandes på väldigt höga hästar,  för ett tag sedan att det heter faktisk “som jag” INTE “som mig”. Var han inte redan död så skulle jag antagligen döda honom nu idag med denna nya information. Gnidit in den på hans tunga tillsammans med svidande grovsalt. Men för sent alltså. Jag har redan vunnit den fajten.

Fast nu jävlar!

Liksom!