Intel, Nokia, Vodafone med flera, har tröttnat på att wifi-meshnät är inkompatibla. De hoppas att en gemensam öppenkodsimplementering av den officiella standarden – Wifi Easymesh – ska ena branschen.
Source: Öppen källkod blir standard för wifi-mesh – Elektroniktidningen
Jerkers dödsannons finns i “tidningen”. Sorgligt är det. Man tänker cancerhelvete.
Regnet öser ner. Som om det var sommar. Och temperaturen säger faktiskt nästan sommar den med. Drygt nio grader här på kvällen. Men sen faller termometerns pelare snabbt. Gissningsvis blir det jävligt hala morgontimmar imorgon. Några kommer inte bry sig ett skit om det och köra på som vanligt. Få egna annonser som ovan.
Här har vi laddat pickadollerna. Sexskjutare, ja och hagelgevär och älgstudsare också. “Kom an bara vinter” muttrar jag mellan sammanbitna tänder. Försöka kan du ju säger grannen, han från Bulgarien, och flinar. Jag letar fram pilar till pilbågen också. Utifall. Försöker se hård ut.
Det blir inte mycket idag. Vi har planer K. och jag. Men de avskrivs. Anglosaxisk låtsasarbetsvecka får börja tidigare istället. Därifrån blir det i princip bara en räcka uppdateringar. Alltid är det något som går fel. Alltid är det något som inte fungerar. Men nu då, vid pass elva, ja då är man redo för morgondagen i alla fall. Man sväljer, kniper ihop, och försöker att låta bli att svära.
Hulksäsongen närmar sig med stormsteg. En vecka kvar nu ungefär. Jag har lite kvar att fixa till styrningen. Det börjar alltså bli lite bråttom alltså. Jag borde därför ha sagt nej när den där frågan om uppdatering till Ubuntu 18.10 kom. Då hade jag vunnit tid. Men jag är svag för uppdateringar. För svag. Har betalat ett högt pris många gånger för den svagheten. Det kan jag försäkra. Men det kunde antagligen varit värre. Oftast kan det faktiskt så det är.
Fast nu, alldeles för lite tid kvar att göra något på. Man får söka sig till Uggla. Fast han är inte så jävla rolig han heller om sanningen skall fram. Lite väl pubertal trotts sin pensionsålder. Men får väl läsa ut. Klara av. Innan jag gnäller mer över innehållet.
Ja så får det bli. Den här dagen får anses vara avklarad. Man får hoppas på morgondag. Varför inte? Liksom.
Vi åker iväg på bokmässa i Bollnäs. En liten, läs pytteliten, variant av den stora. Såklart är det så. Men här är Hälsingland, författarhälsingland. Det älskade Hälsingland. Och javisst, ibland finns det stora i det lilla och man måste naturligtvis därför alltid söka lite noggrannare just där.
“Kvinnorna i Hälsingland” och “Historier från Hälsingland” är såklart stjärnor för dagen. Två succéböcker som inte förvånar en endaste kotte men som stärker gemenskapen bland oss som kallar oss Hälsingar. Jag vet att båda betyder mycket för många. Somliga har nedsättande ord att kasta efter det där att ge folket vad de vill ha. Nope, där har inte jag. Jag tror att hela spektrat behövs i samma utsträckning. Djup kräver yta. Yta kräver djup. Ge folket allt.
Fast här bland böckerna och bokmänniskorna trivs man såklart. Vid bord efter bord sitter eller står de, författarna, med sina omslagsglossade böcker. Den unga kvinnan med sin fantasy historia, de gamla männen med sina biografier från busgrabb till gubbe, den hippa bruden från Stockholm med jätteflyer, påkostad marknadsföring, och med rätt kontakter, som skall gör henne till en ny deckardrottning. Inget fel i det. Här finns männen som ser ut som klassiska svåra författare. Kavaj, halsduk och hatt och svårmod i blicken. Man anar att bokinnehållet är svårare än vad en arbetarson som jag kan ta in. Man vågar sig inte för nära. Man är inte medlem i Mensa ens. Här finns tanterna med sina diktsamlingar. Hembygdsföreningen med bygdehistorierna. Här finns de alla. Ja och några till. Alla kränger de sin bok. Man måste såklart göra det om man är egenutgivade författare. Här finns en chans att verkligen få ut “boken”. Den som blev “klar”. Ja och jag beundrar dem alla. Är lite avundsjuk på var och en av dem. Att de orkade. Att de vågar sätta sig här.
Men jag, jag som bara är en liten, liten människa. Jag blir såklart lite nedstämd också. Inte fan hör jag till här heller. Inte är jag en av de här människorna heller. Jo det trodde jag faktiskt. Att här hörde jag hemma. Orden är onekligen en viktig del för mig med. Men aldrig att jag skulle sätta mig där vid ett av de där borden och kränga min bok som är “klar”. ALDRIG. Aldrig att jag skulle ställa mig där på scenen och läsa ett stycke ur den. ALDRIG! Gratis läsning är det enda jag har att erbjuda. Showen och kommersen, nope, fixar inte det.
Ja, det finns bara en slutsats att ta utifrån det. Glöm bokskriverier. Nåja skriva kan man ju. Men skita i det andra. Stoppa det hela långt innan glossade bokomslag.
Fast en bra insikt såklart. För det kunde varit jag som satt vid ett av de där borden. Som fick den deprimerande insikten där, den dagen. Då när det var för sent.
Men höjdpunkt. Från scenen får vi höra en kvinna, kanske är hon egentligen Pippi Långstrump, lite äldre nu, läsa en fantastisk historia från ett kylskåp. Det är mycket bra. Ja Tage Danielsson nivå faktiskt. Jag hoppas den pennan har mod och kraft att leverera mycket mer av det där och annat. Japp, hela vägen till de glossade omslagen. “BRAVO” vill jag ropa men nöjer mig med att nicka uppskattande.
https://twitter.com/i/status/1053073745353588737
Vissa dagar blir helt enkelt inte som man tänkt sig. Man “skall bara…” sen sitter man där och “gör bara…” hela dan. I mitt fall var det en uppdatering av ett gäng siter till PHP 7.2. En skitgrej. Trodde man. Man tror mycket. Liksom.
Men fredag är det. Grön IKEA-soffa väntar. Vid den här punkten är det alltid en nära döden upplevelse (jodå Magnus) eftersom sömnskulden ackumulerar från söndagen fram tills idag så blir det så. Man är alltså helt slut den här tiden på fredagen då såklart. Fast man inte jobbar, bara låtsasjobbar. Fest är inte att tänka på. Inte mer låtsasjobb heller. Annat än soffa är liksom inte lönt att fundera över. Liksom.
Imorgon, bokmässa i Bollnäs. Nästan som i Göteborg alltså men lokalt och billigare. Vi har våra egna stjärnor där också såklart. Hälsingar hela bunten. K tänker mingla runt med några. Själv kryper jag väl efter väggarna och hoppas få lite fika som belöning och tröst innan vi far hemåt igen. Mat och sprit och kärlek. Liksom.
Jodå, lågbudget. Bensin är dyrt. Inget att vara avundsjuk på. Liksom.
Förr i tiden brukade jag ta med alla tidningar jag inte hunnit läsa under veckan upp på fredagskvällarna. En försvarlig bunt. Dom, en penna och ett kollegieblock, plus en film eller två var en perfekt fredagskväll. Riktig njutningstid. Men närvarande i familjen var jag kanske inte. Man får förlåta barn och fru för det. Fast insikten kom såklart för sent. Liksom.
Nu för tiden orkar jag inte med det där. Har fullt upp med att hålla mig vaken. Det är en kamp varje fredag. Liksom.
Fast ibland. En powernap. Då går det bättre sen. Efter en powernap skulle jag rent utav kunna gå ut på den där festen. Men först måste man såklart bli bjuden på en sådan. Just det kan bli svårt. Jag är nämligen en väldigt tråkig person. Liksom.
Men K är en skojig person. Hon skall på fest nästa lördag. Då kan jag jobba. Liksom.
Med det ger jag mig för idag liksom. Ni som läser den här bloggen rör er mellan 30-40 personer per dag. Jag har ingen aning varför ni gör där ute, vilka ni är och hur ni letat er hit. Men på något sätt så hjälper ni mig att leva vidare genom att finnas där som mottagare. Nästan allt annat jag gör och har gjort i livet är annars sänt rakt ut i the void. Oftast inget problem med det men ibland oöverstigligt sorgligt. Som det är. “Just idag är jag stark” som han sjöng vad han nu hette, jo, Kent. Andra dagar är man inte det. Fast alla tror att man är det. Liksom.
Klackarna i taket. Det är fredag. Er klackar. Liksom.
Upplev världsarvsgården Bortom Åa i Fågelsjö i Länsmuseets nya rum för Virtual Reality (VR). Kliv in i köket och låt dig förflyttas till ett av Unescos världsarv. Rummet invigs och öppnar för besökare den 20 oktober 2018.
Source: Invigning av VR-rummet på Länsmuséet i Gävle – Region Gävleborg
