Laserforskaren Donna Strickland är den första kvinna som får Nobelpriset i fysik på 55 år. Men hon ser sig själv som fysiker, inte som kvinnlig fysiker.
Source: Nobelpriset: Donna Strickland hamnar i sällskap med Marie Curie – DN.SE
Fredag.Jag somnar en stund såklart. Grön IKEA-soffa liksom slukar mig varje fredagskväll. Veckorna, timmarna, minuterna och sekunderna kommer ikapp mig. Kräver tillbaks tid som givits som en smutsig och förfallen revers som inkasseras. Ja och jag betalar. Med ränta. Slocknar.
Men jag vaknar igen. Hjärtat dunkar i kroppen. Förr skulle jag ha blivit rädd för det där hårda dunkandet. Men nu? Knappast. Det får gå över. Man hoppas också på den här gången. Så som man gjort så många gånger förr.
Fredag är också serie och filmtid här. Jag tittar sällan på tv under resten av veckorna. Nu för tiden är det inga problem. Tablå-tv håller på att passeras till historiens dammiga rangliga hyllor, de som vaktas hårt av de bakåtsträvandes skara. Jodå de lyfts väl ner därifrån igen en dag. Som vinylens repika och knastrande artefakter. “Ohhhh vad bra”. “Det var bättre förr.” Mantran för dem som inte orkar leva i den tid vi befinner oss i. Men för oss andra. Frihet alltså. Man ser det man vill när man vill.
Allt vi ser ikväll handlar i grunden om en hand som smeker en kind hos någon som med en slags självklarhet svarar med en smekning tillbaks, om människor som betyder något för varandra, som bryr sig om varandra, som gör saker för varandra. Som inte bara tar. Spelet, motvikten, det som så enkelt kallas “det onda” finns där såklart. Dramaturgin, eller är det dramaturgerna, kräver tydligen det där. Spelet mellan svart och vitt och valfiskmodeller. Uttjatat. Tröttande. Det är alltid de där goda människorna som träffar mig i hjärtat. Finns de verkligen? Kanske gör de det. Kanske inte. De beräknande är så många fler i den riktiga världen. Bedragarna och de bedragna. De som inte ger en smekning tillbaks när en hand rör vid en kind utan istället kräver mer. “Ge mig!” “Mer.” “Nu!”
Men nu har fredagen övergått i lördag. Jag har fyllt Hulkens mage med pellets så att huset skal hålla sig varmt till imorgon och sitter här på kontoret och skriver det här. Snart skall jag vandra upp för trapporna och lägga mig och läsa en stund. Just det är också fredagskväll, eller fredagsnatt, man kan läsa lite längre utan att vara orolig för en trött morgondag. Lördag innebär inga klockor som ringer. Man sover tills man vaknar. Fast imorgon skall det låtsasjobbas. För freden. Jodå kanske för den. Men kanske mer för att fly undan… nej försten, det handlar inte om att fly. Det handlar om att vilja något. Att förstå vad som krävs för att realisera den viljan. Så har det alltid varit. Så kommer jag att gå från den här världen en dag.
Men nu alltså. Vi stänger den här dagen. Hoppas på en morgondag.
Så stänger vi igen butiken. Japp. Med stora lås. Spikar igen dörren. Ställer ett synnerligen tomt men likafullt jättetungt kassaskåp framför samma dörr. Larmar på med den största sirenen. Kallar in vakthundar och vargar. Det är över för idag. Avbrott för sömn och vila och pelletsfyllande.
Imorgon, ja då är det en ny dag igen. Man hoppas i alla fall.
Jag plockar bort de där include-filerna i toppen av filen. Kör sen allt genom kompilatorn. +5000 fel. Inget oväntat. Jag har gjort det här på ett tiotal filer redan. Ja och jag har ett sjuttiotal kvar att ta mig igenom. Men härifrån, bit för bit, gäller det att ändra så att de där felen försvinner. Det är en fördel om man förstår koden. Att man skrivit den själv hjälper inte alltid i det låtsasarbetet. Vissa saker är är det sjutton år sedan jag skrev. Visserligen finns det kommentarer, jag är bra på det, men att de finns där betyder inte alltid att man förstår dem. Tiden blurrar till saker.
Jag fyller en textfil med noteringar på sidan om. De där “se-upp” ställena och TODO’s hamnar där. Här finns ingen möjlighet att testa förrän allt är igenomgånget. Men det där är “sen”. Man tar en bit i taget. “Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget”. Här måste det verkligen vara så.
Egentligen hade jag tänkt mig Bluetooth Mesh under hösten. Men kommer inte dit nu. Det här känns viktigare. Visst tusen gånger tråkigare. Men jag är nu en sådan som tar det tråkiga före det som känns skoj.
Min Indiske vän skickade en gång en länk om mannen som varje dag tog hacka och spade och gav sig upp på berget och hackade. Han hade gett sig fan på att göra en passage där. En passage som gör det snabbare och mindre farligt att ta sig till nästa by. Ingen fattade vad han håller på med. Men han fixade det till slut. Bit för bit. Fast det tog ett helt liv att bli klar. Jag tänker ofta på den mannen. Som en inspiration. Kan han så kan jag. Att ingen fattar är en annan fråga. De flesta behöver kunna gå genom passet innan de förstår att det finns där. Andra blir trötta bara av att tänka på hacka och en spade.
Så jag låtsasjobbar på. För nej, riktigt jobb är det inte. Det finns ingen ekonomisk vinning eller annan vinning att förvänta i det här. Inga pengar, inga medaljer. Möjligen är den enda tillgången vänner över hela världen och att man upprätthåller kompetensen som YAP – Yet Another Programmer. Den titel jag alltid fyller i när sådan efterfrågas.
Att det där att “jobba”, ja och “låtsasjobba” är fel väg att gå lärde jag mig tidigt. Laborationer på universitetet t.e.x där kompisen som alltid stod och pratade med läraren blev professor till slut och jag som jobbade och gjorde klara de gemensamma laborationerna hamnade ute i skogen som en annan skogsmulle. Vill man uppåt skall man veta var man skall lägga krutet liksom.
Men jag älskar det. Ja då i labbet, ja och nu på låtsaskontoret. Ville inte bli stjärna och professor då och vill det inte nu. Jag vill bara göra det där jag är bra på och det JAG tror på.
Alla databaser läcker, speciellt de som är öppna mot internet. Microsofts kodbibliotek Seal låter dig operera på databaser utan att kryptera upp dem.
Source: Microsoft släpper kodbibliotek för kryptering öppet – gör publika databaser säkrare