Av någon anledning har Queen snurrat här de senaste dagarna. Det bara händer det där. Man snöar in på något. Sen snurrar det på. Ja, jag är mästare på att spela sönder. Lyssnar tills jag kräks på grejer. Det tar dessutom ett bra tag innan jag gör det. Människorna omkring mig har skrikit “STÄNG AV” länge innan jag når dit. Queen nu alltså. Jodå, några dagar till blir det nog.
Jag har sett dom live en enda gång. Johanneshov, 1977. Numera kan man hitta setlistan till och med. Internet är magnifikt. Åttonde maj, 1977, var det tydligen. Jag låg i lumpen. Längtade hem. Låg ute i Hårsfjärden på stabsfartyget Visborg. Kunde ta mig in mot stan den här kvällen. Vi måste ha legat still i hamn alltså. Permis. Ensam var jag. Såklart. Ingen annan ville se Queen. Jodå. På Johanneshov var det fullt såklart. Med likar. Hög stämning. En jävligt bra konsert. Som aktiv musiker med rockstjärnedrömmar förundrades man. Ville stå där uppe själv. Såklart.
Men konserter tar slut. Jag åkte lika ensam som jag kom, tillbaks till båten. Pendel till Väster Haninge och buss ut till förläggningen. Det fanns såklart ingen att berätta om spelningen för som var intresserad av den där konserten där. Så man lägger sig och sover i sin binge. Låter livet gå vidare. Först idag dyker det där minnet upp igen.
Man borde ha upplevt det där med någon. Någon man kunde sagt “Minns du?” till. Men så var det alltså inte. Snart minns man inte ens själv. “Var jag verkligen där?” funderar man. Fast lycklig ändå kanske.
Återuppleva kan man göra här.
