Morfinfri sedan någon dag. Jag fattar iof inte hur det fungerar. Jag har ett + trettio centimeters sår och ett överarmsben som är borrat, hackat och sågat i och som sitter fast i axel med något väldigt temporärt gjutet som inte får belastas, vridas och allt vad det är. Men nämnvärt ont har det inte gjort under den här operationsresan, min dagliga värk innan operation har varit betydligt värre. Man får alltså tacka för det.
Äter svindyr antibiotika. Har en kapsel antibiotika inne i överarmen också. Krig för att få bort de där bakterierna vi tydligen inte vill ha där. Tyvärr ger det här paketet sig på min tunga också som är röd och envist superkänslig. Tandborstning och starkt kryddad mat är egna små helveten numera båda två.
Men bra här alltså. Allt fungerar som det skall. Jag blir mer ompysslad än jag förtjänar onekligen. Film, böcker och överdrivet slumrande håller rastlösheten stången fortfarande. Eller det är väl äligheten som vi Ovanåkersbor säger.
Att skriva med en hand på ett tangentbord är såklart ingen höjdare. Fort går det inte. Men man får försöka så gott det går. Massor av veckor kvar i detta limbo ännu. Hoppet står till bättre tider framåt sommaren kanske.
Borde väl be om ursäkt för sjukdomspratandet. Vill egentligen inte skriva ett enda ord om det. Men samtidigt är det hela mitt liv nu och några veckor framöver. Det kan inte hjälpas.
Fast nu måste jag vila mitt vänstra pekfinger…
