Varför i helvete kör inte tågen sig själva?
Man tycker att något som går på räls borde vara lättare att realisera än en självkörande bil. “Man” i det här fallet är alltså jag. Han som undrar alltså. Ja och frågan är alltså “Varför?”
Men det har väl med coolhetsfaktor att göra. Det är inte fullt så coolt med ett självkörande tåg som en självkörande bil. Facebookgenerationen prioriterar alltid coolhet först. Själv är jag ganska trött på de där popstjärneingenjörerna. Men misstänker att vi kommer att få se fler av dem liksom “superprojekten” och alls artiklar om dem. Glöm “Öresundsbroprojekten”, de tar alldeles så in i helvete för lång tid och coolhetsfaktorn med betong är förbannat låg. Inget popstjärneingenjörer arbetar med.
Klockorna går fel här på kontoret. Sommartiden har inte hunnit hit ännu. Har dock siktats bortåt Hudiksvall någonstans. Men jag får väl ge mig upp på stegen och vrida, vända och ställa allt till rätta på vänsterhandsvis. Nope, jag kommer inte att sakna den här omställningen. Är anpassningsbar ändå.
Låtsaskontoret är fullt av krukor och pottar och allehanda saker som det växer i. På varje yta som kan nås av lite solljus står de. Pelargoner såklart. Älskade vänner. Men ännu fler med pumpor, gurkor, squash, tomater, paprikor och blommor av olika slag. Alla i den här familjen delar det där växtintresset. Det är bra och kul. Själv vill jag såklart också gärna blanda in det där magiska, men resten av familjen, som står med båda fötterna stadigt på jorden, vill hellre tillgripa vetenskapliga termer. Jag som väl fortfarande har någon del kvar i mig efter mormorsmor som var klok gumma vet ju såklart hur det ligger till egentligen. Dessutom skall man både lyssna och prata med sina växter. Som de där pelargonerna som tydligt talade om att de gärna ville stå bredvid varandra. Klart man lyssnar på sådant.
Idag är det två månader sedan min operation. Enhandslivet fortsätter alltså. Försöker att inte tänka så mycket om och på det. Men nu då fyra till sex veckor till en ny röntgen och sen då kanske beslut om ny operation och efter det väntan på den och vägen tillbaks på det. Men det är som det är. Jag kan inte påverka det där. Fast hatar såklart att bara låta tiden rinna förbi utan att kunna göra något vettigt. Fast sjukskriven är jag och kommer att fortsätta vara det. Inget knappande alltså. Fast lite fuskknappar jag ju självklart för sinnesfridens skull såklart. Men sjukskriven har jag inte varit sedan 70-talet. Så det är ju i alla fall en upplevelse.
Imorgon är april här. Det är liksom ingen konst att leva längre. Igår kom dessutom Bergfinkarna och Bofinkarna hit. Ett säkrare vårtecken är svårt att få presenterat för sig. Det går bara att känna ren sann glädje. Det har varit en osedvanligt lätt vinter. Svårmodet han jag knappt med i år.
Meningen var att vi skulle kollat på Folkmusikens Beyoncé i fredags men K kände sig krasslig så vi gav upp det. Försökte se Bohemian Rhapsody på kvällen istället som såklart bara var en fullständig skitfilm. Jag hade hoppats så mycket på den eftersom så många pratat bra om den men blev alltså grymt besviken. Hade jag haft dem fysisk form hade jag ställt mig och hoppat på den. En film om en person borde självklart föra en närmare den personen och låta en lära känna honom eller henne lite mer. Men icke så här. Plattityder och ytlighetens evangelium sjöngs i den här filmen på ett liknande sätt som i vår Svenska motsvarande “hyllning” till Ted Gärdestad. Crap också. Lågvattenmärken båda två. Man kräks på skiten.
Nästa vecka Farbror grön i Ljusdal. Är det tänkt. Tror det kan bli spännande men är orolig för facebooksgenerationsdravel där med. K lovordar hur som helst och vem skulle jag tro på om inte henne. Det visar sig. Värt ett försök hur som helst.
Åt Langos igår förresten för första gången. Ungern känns annars främmande på de flesta sätt. Men det var gott. Vem minns inte Lindas Langos med lök. Langos blir det fler gånger.
Nu stänger vi ner för idag. Dagen har väl egentligen aldrig börjat men vad bryr jag mig om det. Nedstängning är grejen.
