Month: April 2019

Läses mer om härom man är lagd åt det hållet.

Vi sa alltid “Sista april” hemma i byn. “Valborg” sa högereståndspersoner. Dom med konstiga urblekta, en gång vita, mössor på huvudet den där dan. Jodå, dom kallade elden “Majkase” också men för oss andra hette den bara “Kasen”. Den stod där bredvid ån, Voxnan, växte under januari,februari,mars och de tre första veckorna av april mest genom att jag ensam, varje dag efter skolan, drog ihop sly nedsågat efter ån och släpade dit. Det gällde såklart att få till den största kasen. Borgen, Barnängen och de andra delarna av byn var konkurrenter. Vann gjorde oftast de som hade en farsa som kunde köra dit ett eller flera lass skräp med lastbil från sin fabrik. Vi höll noga koll på de andra kasarna, cyklade runt och spionerade.

Den sista veckan före sista april brukade det vara full aktivitet. Det fanns många barn i området, Edsbyhem, Gådstjärn, och nu deltog varenda kotte. Jims Möbler, en möbelfabrik i närområdet, brukade låna ut en postkärra och med den kunde vi frakta det mesta som var mer eller mindre eldningsbart och som vi åkte runt och tiggde ihop hos folk. Kasen växte. Några år gick jag runt och samlade pengar till fyrverkeri också. Men et var nog bara sista åren. Minns att folk var ganska givmilda i alla fall.

Det fanns alltid en oro i luften fram mot dagen D. Eldningsförbuden hängde alltid där som ett ont moln över oss. Skulle vi få tända kassen eller inte? Jag tror vi fick göra det ändå varje år. Något år var brandkåren dit och vattenbegöt marken runt omkring men annars var det aldrig några problem med tändandet till slut vad jag minns. Jodå, jag skulle ha kommit ihåg ett år när kasen inte fick tändas. En sådan grym besvikelse det hade varit.

Belöningen på kvällen efter att man smält upp sin påse smällare och det gemensamma fyrverkeriet var några grillade korvar. En tradition som hänger med här i huset än idag.

Någonstans där under de där åren så växte man upp och förbi intresset för kasar och fyrverkerier. Samla till kasen blev inte så intressant. Det fanns så mycket annat spännande i världen. Jag tror hela kasprojektet avstannade där och då också. Blev till sådant “dom” gjorde förr. Om någon ens nu minns att det tändes en kase där vid ån mitt emot skolan då och där för länge sedan.

Sen hamnade man då i Uppsala. Sillfrukost, dricka, festligheter. En stor dag där i stan. “Valborg” blev det då också för mig. Ett klassförräderi kanske. Nåja, så farligt var det nog inte. Någon studentmössa inhandlades aldrig och hamnade därför inte heller på ett Hedmanskt huvud som ett försök att utmärka sig som en som är lite finare. Har aldrig riktigt trott på det där högfärdigheterna. Har och kommer alltid att vara den här o-coole gubben jag är och varit sedan födseln. Fast tillhörighet, viktigt såklart, man måste förstå också, inte bara avfärda. Till och med de högfärdiga är bara små barn där inne som vill höra till.

Jag blev Vegetarian 1978 och korvtraditionen fick stryka på foten under en hel del år därefter. Det som fanns att tillgå i vegetarisk korvväg var någon svindyr Tysk korv, typ Bullens, på burk som gick att köpa i en del Hälsokostbutiker. Utbudet på vegetarisk korv har blivit bättre med åren och när det fungerat så har det blivit grillad korv med bröd och Fanta under den sista april här i huset varje år. Så blir det såklart ikväll också. Självklart. Vi pratar fyrtioårig tradition nu. Viktiga grejer att hålla sig fast i. Helt i nivå med Julmat och midsommarstång.

Så mycket festligheter utöver det blir det inte numera. Det får räcka med en film och en lugn kväll. Elden finns där inom en numera. Man hoppas att den brinner på där och behåller sin intensitet. Ja och gör den det blir det Fanta och grillad korv med bröd den här dan också i fortsättningen. I alla fall så länge man får bestämma själv. Förhoppningsvis får man göra det resten av livet. Men om sådant vet man lite. Bäst så. Såklart.

När jag läser igenom det jag skrivit ovan så märker jag att jag låter som en gammal man. Man ser ju de där texterna ibland om hur det var förr. De flesta på samma låga nivå som den här vänsterhandsknappade. Jodå, på senare tid har jag sett nya linjer kring ögonen som inte har funnits där förut. Gammeln finns där och syns mer och mer för varje år. Vill komma fram. Vill ta över. Inuti är jag ändå fortfarande tjugotvå. En konstig paradox. Men de extra linjerna i ansiktet gillar jag. Äntligen lite karaktär och spänning där i mitt ansikte också. Något sådant har det aldrig funnits förut. Jag har varit avundsjuk på alla med spännande ansikten. En rejäl Arabisk näsa t.ex. Karaktär. Noterat i min egen bok att inte skriv så många återblickar, det blir så patetiskt alltsammans. Jag inser ju det såklart som jag alltid gjort det. Vår bästa tid är ändå nu. Det finns inga tvivel om den saken. Man får leva sitt liv utifrån det inte från det gamla. Ändå minns man. Får hålla igen.