Month: April 2019

Vi var definitivt inte ett akademiskt hem. Det fanns två böcker i hyllan, Åke Wassing, Gropen i skogen och en gammal bibel där morfar antecknat födslar och dödsfall på försättsbladet. Ingen av dem var speciellt mycket lästa. Kanske inte lästa alls faktiskt, även om jag i mitt minne ser min mor ligga och läsa Wassings bok. Men man vet hur det är med barndomsminnen, ibland är de sanna, men oftare är de rena fantasikonstruktioner.

Vi var alltså mer eller mindre som vilken arbetarfamilj som helst. Akademiska diskussioner förekom därför inte i vårt hem. Det som avhandlades rörde vardagen och den glädje och de besvär som den bar med sig. Politiska diskussioner begränsade sig till farsans ojande över alla skattekronor som skulle betalas in.

Böcker upptäckte jag tidigt och jag släpade hem kassar med dom från biblioteket, det som var som ett sagoslott där all information fanns som behövdes för mina projekt. Jag älskade böcker, det gör jag fortfarande. Ja, i alla fall det som stod i dem. Nästan allt som släpades hem var tekniska verk.

Farsan var nog intelligent. Men knappast i akademisk mening. Han var självlärd och kunde sitt område. Böcker, tekniska och en och annan kioskdeckare fanns nog i hans värld också. Men det mesta handlade nog om händer och huvud för honom, och han gjorde det bra

Morsan var inte heller dum. Hade det där bondförståndet. Hade hon fått läsa vidare kunde hon ha blivit vad som helst. Fast piga var vägen som bjöds då och där när hennes liv tog vägen in i ett vuxenliv. Det fanns ingen som delade ut stora självförtroenden till unga pigor.

Brorsan var den som skulle göra klassresan och som väl gjorde den också. Intelligent och duktig och gjorde det han skulle. Tog sig an världen som om den var skapad för honom, precis som alla andra 40-talister alltså.

Ja och sen jag då… en drömmare som skolan inte passade för och som med nöd och näppe flyttades upp i nästa klass. En som lärare och föräldrar suckade över och som inte begrep att det inte fanns så mycket att vara lycklig över som sådan men som var lycklig hela vägen in i hjärtats inre kamrar ändå.

En kväll många år efter obligatorisk skola, ett misslyckat gymnasieår och suckande lärare satt vi hela gänget i en lägenhet och festade. Det var ofta så det såg ut under vinterhalvåret när det var kallt och man inte kunde sitta ute. Den här gången var det sommar. Ingen var på väg någonstans heller. Vi bara hängde i den där lägenheten som hade en balkong med utsikt över Öjeparken. Byns centrala park.

Det här var inte ett av de vanliga ställena vi hängde på. Lägenheten tillhörde någon av de äldre grabbarna, fyra, fem år äldre än oss i det “normala” gänget skulle jag tro. Jag minns inte vem som bodde där men kanske var det någon som redan hunnit in på universitetet. Jag vet inte. Kanske räckte det med gymnasial studiemotivation för det som förekom.

Dom satt där i alla fall dom där lite äldre grabbarna och diskuterade något i stil med Platon i grottan, skuggan på väggen, och hur man då kan veta något om upphovet till den där skuggan och världen. Du har säkert läst det där. De pågick i timmar den där diskussionen och böljade fram och tillbaks mellan de olika deltagarna. Själv deltog jag självklart inte. Jag satt inte ens med vid bordet utan satt en bit på sidan om och tjuvlyssnade helt fascinerad. Vad var det här? Jag hade aldrig tidigare varit med om en sådan här diskussion där det inte verkade finnas ett rätt, eller ett fel, där alla kring bordet kunde ha en åsikt. Där man tillsammans tog sig vidare mot mer kunskap. Otroligt!

Upplevelsen var min första akademiska diskussion och jag kommer aldrig att glömma den där natten. Några timmar en sommarnatt när ett gäng grabbar och tjejer halvlåg runt ett bord och pratade om saker som var så främmande och nya – framförallt sättet att prata om dem – för mig att händelsen etsade sig fast i mig som en välgjord tatuering. När jag ensam vandrade hem därifrån vid fyratiden på morgonen var jag inte samma människa som när jag gick dit med några öl i en kasse och med ett sug i magen efter ungdom och fest.

Många år senare blev det såklart massor av den där varan för mig också. Det kunde jag såklart inte anat den där natten. En tid var vi nog säkra på att vi var genier där i universitetets fysikinstitutions vördnadsfulla korridorer. Men vi lärde oss. Tankarna vi bollade hade nästan alltid redan tänkts av andra. Men det gjorde inte ett dugg. Jag älskade de där diskussionerna, älskar dom än idag. Älskar att man fick ha dem. Saknar dem så det gör ont ibland. Det var länge sedan sist det fanns någon att diskutera med som inte koncentrerar sig på rätt eller fel utan att istället njuter av det sköna i att tänka själv.

En vis man lärde mig att man måste förändra vardagsrutinerna när man blir äldre för att inte somna in helt. Alltså gör men det. Vänder på det som går att vända på. Sätter inte på kaffet först av allt bara för att man alltid gjort det. Skiter i alla råd om rutiner, trygghetsnarkomani, och lufsar på i en värld som ständigt förändras.

Fast klokare blir man såklart inte. Inte på något sätt. Världen tillhör de unga, det är liksom bara att inse det. Men för den skull behöver man ju inte falla ihop som en svamp i minusgrader. Det finns plats för alla sorter och finns det inte det så får man se till att ta sig plats.

Fast floskler alltsammans såklart. Man lever och man gör så gott man kan. Gäller nog de flesta skulle jag tro. Det där med att gå i någon annans skor innan man gnäller är ett gott råd.

Idag då kurser alltså, ungefär samma som de senaste dagarna alltså. Jag älskar verkligen att lära mig nya saker. Hade jag varit friherre hade jag nog aldrig lämnat Uppsala. Läst på bara, enbart för glädjen i att hela tiden inse att man vet så lite. Att nästan allt finns kvar att lära. Jag har aldrig varit en som längtat efter titlar och troféer dock. Det är nog synd. Annars hade vi kanske suttit där tillsamman kamrat B och jag i Vetenskapsakademins anrika lokaler och veckovis supit oss fulla på whisky av bästa sort. Nu sitter han där med de andra gubbarna och lika roligt kan det ju aldrig vara. Nåja, får han något pris då och då så kan han nog klara sig utan mig. Det är i alla fall lika solklart att han passar både där och i sin roll som professor som att jag inte skulle gjort det. Hade säkert ropat “revolution” så fort jag kom in genom de där maktens dörrar. Å andra sidan skulle kamrat B gjort et den gång i tiden han också.

Mina kurser numera utspelar sig på YouTube och är av det enklare slaget, en anpassning till en hjärnas förfall kan man tänka. Men en skatt finns det verkligen där. Det behövs liksom varken lärare eller böcker längre har jag insett de senaste dagarna. Här finns allt, det är gratis och mycket levereras av utmärkta pedagoger från olika hörn av världen. Sen får man visa ödmjukhet. Inse att ibland har en trettonårig Indier kunskap att lära ut. Alltså inte snörpa på munnen och höja hakan upp mot himlen innan man lyssnat klart. Det är kunskap man är ute efter. Den finns där om man tar emot.

Troligtvis är det säsongens sista stearinljus som brinner ut här på bordet just nu ikväll. Ljuset och hoppet finns där ute nu och ersätter gott och väl ljusstakens rogivande ljus. Flugorna surrar längtandes ut i varje fönster här i huset och jag ser det som en hederssak att släppa ut så många som det går. Jag är helt säker på att man kan säga en hel del om den som släpper ut en fluga genom ett fönster. Vill han/hon bli av med ett störande flygfä eller handlar det om att befria flugan?

Mick Jagger skall få nya hjärtklaffar. Tänka sig. Nöff liksom. Vi som alltid levt med den storkäftade hoppas såklart att allt går bra. Att showen bara fortsätter. Som den måste. Varje artist borde väl få falla ihop på en scen egentligen. Sluta under ett intro eller i ett avslutshopp.

Tycker jag.

Liksom.

1/4 2019