Month: May 2019

Man mornar sig

En morgon klockan sju i början av maj, mellansverige, det som är Norrland för så många. Ja per definition. Men inte för mig.

Det är som att vara i en djungel. Sparvhöken, orrspelet på myren uppe mot berget, tranorna där långt borta, blåmes, talgoxe, domherrar, bergsfinkar. Full fart är en underdrift. Man får stanna till. Stå där och njuta en stund. Tänk allt detta utan att ens lämna gårdsplanen. En startad bilmotor vill man egentligen inte blanda in i det här. Men man måste. Vi skall iväg. Ser fram emot elen. Tystare. Mindre störande en sådan här morgon i maj. Men långt dit för oss här nere. Bidragen skall ha tagit slut för länge sedan när elbilar börjar rulla här.

I skogsbrynet ligger två rådjur och vilar. De är hatade ibland eftersom de gillar de nyinköpta och de dyraste växterna mest. Rosenknoppar? Jo, en rådjursdelikatess. Vässa av blast på horn så att de blir blänkande och hunkiga gör man såklart bäst på det nyplanterade körsbärsträdet. Men nu. En sådan här morgon. Vem kan tycka illa om två rådjur?

Fat kallt har det varit under natten. Det måste skrapas rutor. Men lättskrapat. Inte sådär som det är i januari när vinden och snön yr runt en och man hellre vill dö än stå där ute i det iskalla.

Livet är ganska bra alltså. Jag ser fram emot den här veckan. Ingenting särskilt är planerat. Men bra det. Låtsasjobb en hel vecka är inte fy skam. Det kan ingen säga. Inte om man älskar sin väg.

Betraktelser & Berättelse

Den rullar

Klockan rullar iväg och det är strax dags att ge sig. Låtsajobb har också gå-hem-tider. Fast kanske inte heller. Allt det här är bara en evig färd ut i oändligheten. En resa man följer med på, bara kan påverka då och då och då i det lilla, lilla, pyttelilla. Universum har inget slut. I vilken riktning du än far så kommer du ändå aldrig fram. Eller gör man det?

Fast resor. Flykt. Man kan aldrig fly från sig själv. Det är därför jag aldrig far härifrån. Bara för att den insikten finns där. Men längtan såklart, självbedrägeriet, längtan till havet, till det andra. Allt det där lämnar en ändå inte. Det finns en vilja inom en att sitta under ett apelsinträd man nyss plockat en solmogen apelsin från och glupskt äta upp den. Fast kanske smakar den ändå bäst som den är i den där drömmen.

Såg en kvinna vinna 100K i månaden i tio år idag. K och jag frågade oss vad vi skulle gjort om det hänt oss. Jo en fungerande bil såklart. Inge vräkigt. Något normalt. Sen finns det väl en del att renovera på huset. Normalrenovering. Ja och resor. Normalresor. Men det mesta skulle man inte vilja förändra. Antagligen skulle de där stålarna, om de kom, förstöra mer än de gav. Eller inte. Vad vet man. Men nog räcker det man har ganska långt också ändå. Mer än nog egentligen. Koltrastsång. Hav. Ett sommarregn. En Jordgubbe. Fingrejerna kostar inte så mycket när man funderar över det.

Kanske är det just det som är mitt problem. Förnöjsamheten. Vardagsgillandet. Man borde varit girigare.

Kvinnan i tidningen har fått sitt kall från han/hon/det/gud. Han/hon/det/gud talar till henne. Vad säger psykiatrikern om det. Det finns väl medicin att få för dem som hör röster. Fick vi en bättre värld om fler tog en daglig tablett när rösterna kallar? Eller en sämre? Vad är sjukt och friskt liksom.

Själv tror jag på den annorlunda. Flocken bryr jag mig inte om . De sanna varelserna finns aldrig i samlingarna. Fast galningar finns det i alla läger också såklart. Genier med. Sen alla som tror de är det ena men är det andra. Sätter man dem i en varsin vågskål så väger de nog jämt ungefär. Fast de flesta av oss skiter såklart i intelligenstesterna. Varför skulle vi bry oss. Vi är ändå alltid medelmåttor. I alla fall tills någon höjer oss till att vara annat. Av egen kraft tar man sig ingenstans.

Men bok och sova nu. Att lägga ett huvud mot en kudde utan oro är värt en hel del det också. Man måste bädda för det också. Inte trixa för mycket. Som man bäddar får man ligga…

liksom.