Ibland när det är lunch, man är sådär riktigt hungrig, går upp, lassar på, bär ner, äter, gluffsar i sig, och innan man har kommit i närheten av en lugnande mättnadskänsla så är maten slut. Men man står på sig. Nöjer sig. Sätter på kaffe. Såklart gör man det eftersom världen inte väntar på en endaste en och det finns saker att göra idag med.
Det är kall i Los idag. Vindarna doftar ishav, isbjörn och ryska ubåtar. Japp, man vet var de kommer ifrån. De två älgkalvarna som vi känner från förra året när de rörde sig häromkring med sin mor kommer på besök här på morgonen. K och jag står en lång stund och tittar på dem från fönstret. Vilsna stackar. Bortkörda från sin mor som de är. Det är brutalt avslut på den moderliga omvårdnaden där. Men rönnarna och slyn här ute låter sig väl smaka. Nordanvindarna verkar inte störa heller. Japp, fredade här så länge de låter bli eken, plommonträdet och lite annat. Dealen. Tyvärr går skogens konung inte alltid att helt lita på. Men jag har berättat att jag känner en jägare…
Det är inte så dumt att leva. Nope. Icke. Imorgon till Gävle. Blir en lååååång dag. Mycket väntan. Men jag brukar roa mig med att iaktta människorna. Ett nöje jag aldrig tröttnar på. Kanske har jag några historier med mig hem hit till bloggen som de berättar för mig och Gävleborna nu är på det humöret under morgondagen.
Men nu så. Jag har inte tid att skriva mer. Det finns kod som är oskriven fortfarande. Helt otroligt med tanke på hur många som sitter hela dagarna och knappar in sådan.