Känner en sådan glädje. Lust. Knappar. Ja och det går skapligt. Det är inte bara arbete, Det är roligt också. Så är det ändå sällan. Roligt. Det mesta är en kamp. Men härligt såklart när det känns kul. Electron, node.js, npm. Vem kunde tro att Javascript innehöll glädjemoment. Men tydligen. Man hittar glädjen där man minst anar det ibland.
Måste liksom hinna lite innan arm/axel är helt borta igen nästa vecka. Så jag knappar frenetiskt. Om en mer eller mindre enhandsknappare kan knappa frenetiskt. Jag vet inte. Men jag försöker få till saker. Ja och saker blir till. Det är magiskt.
Ute kallt. Men jag skjutsar K till jobbet och sen stannar jag inne. Drar på lite värme. Eller mycket tycker kanske någon som råkar vandra in i lokalerna. Men stillasittaren. Man blir frusen. Det är dragit i gamla hus. Också såhär på försommaren.
Petite håller mig sällskap. Är väldigt sällskaplig idag. Det skall pratas och det skall klappas och det skall strykas mot ben. Men vi är kamrater. Goda dito. Tackar han/hon/det/gud för att den katten kom in i våra liv. En lycka.
Borde egentligen lägga till “slumpen” i det där “han/hon/det/gud”. Så att harangen blir fullständig och komplett.
Ulf Lundell gnäller fortfarande i “Vardagar 2”. Man förvånas över att man orkar läsa vidare. Men på något sätt fastnar hans ord i huvudet på en. Tar sig in. Nästlar sig in. Så man fortsätter. Gillar Fylleköraren. Den man bara borde förakta.
En professor berättar för folket i Rapport igår att amorteringskravet ökar boriskerna. Sicken jävla slutsats. Det är väl för i helvete bopriserna som är ursprunget där. Man höjer liksom på ögonbrynen. Hur blev han professor egentligen? Fanns det ingen som kunde tänka att välja istället. Men såklart. Bra administratör kanske. Lärare. Det är väl det man är. Som professor. Fast den akademiska världen dräller för övrigt av människor som finns där mest för de fina titlarnas skull. Ganska mycket suck på det tycker jag. Jodå det finns många som platsar också.
Att SD blir största parti här i EU valet blir man inte längre förvånad över. Folket bygger landet. Så helvete heller. De river ner. Massan. Hatarna. De rädda. Fan att de blivit så många.
Fast jag har inte tid med er bloggläsare. Jag har glädje att ta mig ann. Så det så. Fast äta först. Också det är väl en slags lycka. Att ha mat i skafferi och kylskåp. Kunna äta när hungern knackar hårt på dörren.
Liksom