Jag får ta till tungt artilleri i natt. Snabbverkande och långtidsverkande, plus Alvedon. Oklart varför “ondskan” kommer just i natt. Jag har inte överansträngt mig eller plågat axel vad jag vet. Men lite tycker jag nog det är rätt åt mig. Min smärtresa hittills har varit den enklaste tänkbara. Jag borde alltså helt enkelt ställa upp och ta min del av världens “det gör ont”. Ok här står jag. I givakt. Jag tar mitt ansvar. Skicka på mig. Ja åtminstone om det är någon annan i världen som får mindre värk. Men kanske fungerar det inte så, men vad vet jag.
Fast underbar dag annars idag. Vilovärk på nivå fem, kanske sex, efter smärtstillande. Sol. Koltrastsång. Yoghurt och ostmacka ute till lunch. Tar något piller till. Det ärt ju för det här dom är till för. Jag kan hjälpa till lite grann. Det glädjer mig. Faktiskt snarare mycket.
En riktig fin sommardag. Jag tar ingen av dem för självklara. Man vet aldrig hur många man har kvar att uppleva. Jag uppskattar varenda dag jag vaknar upp till just därför. K tycker jag är löjlig. Hon har antagligen rätt. Hon brukar ha det. Jag brukar ha fel. Men dagarna att uppskatta är mina. Bara mina.
Plånboken är rätt tom. Det kostar att vara sjukhusgäst ändå. Fast man tänker på US a of A och tackar himlarna för att man inte bor där. Jag kan inte fatta hur någon enda intelligent människa kan se det systemet som bättre än vårt. Man ville ordna guidade turer om natten för de där människorna som sover efter gatorna i valfri större Amerikansk stad. Ett paradis för få kanske. Men vad i HELVETE – liksom,
Men nu så. Här. Rast. Vila. Medicin och mat. Hoppas på en lugnare natt. Japp. Om inte får man försöka stå ut med det också.
Bananerna seglar förbi kullen här i enhandsland. En del i överljudsfart faktiskt. Tjooooowroooooom liksom, följt av kraftig ljudbang. Häftigt. Ja det kan man tycka. En del av de mer mogna bananerna har passagerare också. Små ljuslila gubbar. Eller gummor. Hastigheten de färdas med gör det svårt att avgöra vilket. Men spelar det någon roll? Inte för mig. Jag tittar fascinerat på. Förundras som det barn jag fortfarande är och förblir.
Bra här alltså. Och nej jag har inte givit mig hän åt kartorna med Oxycontin. Försöker bara lätta upp en tråkig vardag. För mig själv alltså. Andra har såklart en riktig, verklig, spännande, värld att leva i. Det är ingen hejd på allt spännande som händer där ute i världen. Sen fredag och allt. Lite micro-otrogenhet på Facebook till det så är livet på banan igen. Själv saknar jag Facebook-konto och får nöja mig med att prata med pelargonerna numera.
Får köra lite element för att hålla värmen. Vafan liksom. Det skall vara barfotaväder den här tiden på året. Men det kommer väl. Hoppas man. Om inte det här året nu statistiskt sett tänker kompensera för det smått otroliga förra året. Men snöflingor syns det i alla fall inga. Inte en enda faktiskt. Så det är väl åtminstone rätt bra väder trotts knappt tio grader och en Hulk som fortfarande snurrar på på definitiv övertid.
Elektronikarbete förekommer överhuvudtaget inte här längre. Kanske inte så konstigt. Eller också är det det. Jag vet inte. Tänker man på det så vet jag väldigt, väldigt lite. Men helt i linje med vad många där ute anser är ju det. Fast de såklart och självklart själva vet ännu mindre.
Jag svarar i telefonen för en stund sedan: “Hej det är från barnmottagningen i Bollnäs, är det Lucas pappa jag pratar med?” Jag måste svara “Inte vad jag vet” och det nöjer sig den uppringande med. Lovar att rapportera vidare om hur detta utvecklas. Vi konstaterade båda att det antagligen rörde sig om fel telefonnummer. Allt annat vore en sensation. Jag lovar.
Den där Östermalmsfesten hägrar ändå. Jag har alltid varit lite svag för det fina folkets leverne. Det är inte så att jag vill bli en av dem. Jag vill se att de finns på riktigt däremot. Har jag ens kindpussats eller kindpussat någon någon gång? nope! Tänk alla tusen fel man skulle göra på en sådan fest. Tänk klädkod. Mängd vin som rinner nerför strupen. Tänk dansstil. Ja ni fattar. Alldeles underbart hade det varit. Material till blogg. Till böcker.
Tror jag.
Liksom.
En katt bland hermeliner. Eller varför inte en hermelin bland katter. Jodå Lekatt istället för Hermelin brukar vi säga i Hälsingland. Katt som katt.
Liksom.
Till Brilliant Minds i Stockholm har jag däremot inte fått någon inbjudan. Om man fått det, ja, vad skulle man ha gjort med den? Jag bara frågar
Liksom.
Pengarna lägger rabarber på intellekt. Känns konstigt.
Liksom. Igen. Och igen.
Här i Ljusdals kommun dunkar grabbarna varandra i ryggen. Inget nytt såklart men lika nedslående som det var förr är det att se vänskapskorruption av idag. Hatar det såklart. Vill döda… nåja nästan. Eller vid närmare eftertanke inte ens nästan. Föraktar. Trampar på och tokar av skorna.
Liksom.
Men nu så. Vänster pekfinger börjar göra ont. Behöver vila. Ja jag med. Fredag. Ha det gott vänner.
Jag får en inbjudan till sommarens hetaste party. I Stockholm. Om. Yngre. Coolare. Rikare. Jo javisst hade jag tackat ja. Men nu? En ocool gubbe. Man undrar bara varför man fick en inbjudan. Har någon tagit fel på person helt enkelt? Antagligen.
Enahanda är den enarmades liv. Ja sort of i all fall. Jag försöker göra saker. Som t.ex. musik, men då startar inte min studiodator, och nej, nu är inte rätt tid att göra en ominstallation. Så känns det åtminstone. Men jag svär inte och ber inte datorhelvetet att fara åt just helvetet. Alltså, som jag brukar. Jag muttrar mest. Går vidare. Letar annat att göra.
Hittar väl saker att göra också. Enhandssaker, framför-dator-göra-saker, dagen går, syftet med all aktivitet här nu, och man borde ju inte bli trött av så små ambitioner, men det blir man, man går upp. Vill leta sig ett täcke. Men på det sover trötta katter. Så man letar upp en tunn kall filt. Tar den med till grön IKEA soffa. Sträcker ut sig där och somnar. Sover. Knappast välförtjänt, Men vaknar efter en timme. Utsövd. Frysande. Fryslorten. Redo för mer liv. Fler aktiviteter. Tar tag i det. Dom.
Häver i mig tablett fem och sex av de totalt åtta “kamrat Alvedon” som skall stoppas in genom gapet varje dag. Imorgon skall jag tamefan få ned det där till hälften. Men inte en enda Oxicontin har färdats över läpparna sen jag kommit hem. Varken en av de snabbverkande eller de långtidsverkande. Får sälja dem på den svarta marknaden. Ställa mig bakom macken och viska
“pssst, behöver du nått?”
när någon kommer för att tanka.
Fast å andra sidan kan dom vara bra att ha liggande. Om man får tandvärk eller ryggskott eller andra onda krämpor som får en att tro att han/hon/det/gud lämnat en ensam i öknen.
Regnet det bara öser ner. Där ute alltså. Inget barfota tassande över varma mjuka grässtrån ut i trädgården med fil och ostmacka på en bricka vid lunchtid alltså. Man inmundigar samma sak inne. Men satsar på yoghurt. Liksom. Men inte så dumt det heller. Ostmackan är densamma.
Fast man borde banta. Men var sak har sin tid. Man får ta tag i sen. Att skjuta upp saker är bra för skälen men inte för att få något gjort. Man kan konstatera att egentligen spelar det alltså ingen roll. Om man gör eller inte. Liksom.
Sommarpratare presenteras idag. Åtskilliga jag ser fram emot att höra. Många som jag inte ser fram emot att lyssna på heller såklart. Oftast blir de sistnämnda de med störst lyssningsvärde i slutänden. Överraskningarna. Människor är nästan alltid mer mångfacetterade än man tror. Ja utom sportgiganterna. Prisuppräknarna. De utan annat leverne. De bra med tonvikt på de små sakerna som händer i vardagen. Vidöppna. Gunilla och Limpans fru bland de man “känner”. Ja eller “kände”. Eller inte “kände” men kunde “känt”. Liksom. Men ingen sommar utan det där. Kärlek till berättelserna är det. Men man måste orka lyssna med intresse på en annan människa såklart för att gilla. Alla gör inte det.
En eka och en sjö. Man kan drömma sköna drömmar om det. Men ro som enarmad. Japp det kan man glömma. Ärvde farsans eka. Men den var uppruttnad i botten. Kunde ha dödat oss alla en midsommarkväll. Men bytt är bytt och kommer aldrig tillbaks. Man lär sig känna medmänniskorna genom att leva ett liv. En del av dem är också ruttna som ekbottnar.
Tänker på de där glittrande ögonen i operationssalen. Bäst att förtydliga att de inte tittade på mig. Det är inte gubbsjuka det handlar om. Jag älskar alla som lever. Lever på riktigt alltså. Glittrar i vardagen eller mot någon.
Två veckor till. Bara. Sen får jag knappa. “För att jag vet att du vill det…” säger överläkare Björn. Jag vet att överläkare Magnus hummar instämmande från Hudiksvall. “Bäst att hålla honom lugn” liksom. Men inte före alltså. Underförstått. Fast det känns som om jag skulle kunna. Får försöka hålla mig. Måste nog det. Ge det här axelhelvetet en chans att bli så bra som det nu går.
Men klockan rusar på. K hemma snart. Jo hon skall hämtas såklart. Någon ordning får det nu ändå vara. Ja också här. Men mat. Man måste laga till något. Nu. På direkten. Så tjing alltså. Vi syns. Eller hörs.
