“Skitbok” tänker jag när jag läser de första kapitlen av den här boken. Men jag ligger där nyopererad i en fyrsal på sjukhus. Morfinpumpad. Trött. Hemlängtande. Är jag att lita på?
Jodå jag läser ut boken. Men hemma. Tycker den tar sig. Om det beror på mindre mängd morfin i blodet eller att den verkligen gör det kan jag inte avgöra. En helt ok bok måste jag i alla fall konstatera när jag slå igen den. Kan nog tänka mig att läsa något mer av Aspenström.
Enarmad igen. På riktigt. Nåja. Nära. Nästan. Men det går bra. Operation både lyckad och inte. Ben har växt till där det inte borde. Så ingen omvänd protes. Mindre rörlighet. Det ordnar sig nog. Man hoppas ju det. Smärta är det man vill slippa. Först. Främst. Sen bra med rörlighet. Såklart. Men tvåa
Tre timmars operation säger man. Men klockan är strax efter tolv när jag rullas in. Halv fem nästa gång jag ser en klocka. Vad hände däremellan liksom? Sen efter det några timmar på uppvak. Får inte gång kisseriet. Måste tappas. Men ont? Nope inte ens nära. Axelblokad är bra grejer.
Får plats i fyrsängsrum med tre äldre damer. En sur som ett rönnbär. En borta och hon som jag träffade på preop. Går inte att sova. Försöker läsa. Den rönbärssura blir vansinnig över det tända ljuset. Ligger vaken. Tappas. Klockan bli fem. Dag. Tralalallala. Försöker kissa. Kan inte. Tappas. Men skall hem. Funkar det inte får man åka till akuten. Orolig såklart. Utskrivande läkare missat att skriva ut smärtstillande. Men sköterska ringer och ger mig recept när jag står i taxidörren. Då hemåt. Härligt så småningom går det att kissa. Men förstoppning istället. Som löser sig den med med lite tålamod .
Nu mest trötthet. Lite ont såklart. Men helt ok. Fantastiska människor där i vårdapparaten. Man blir väl omhändertagen. Men att finnas i det där vill man ju helst inte. Inte alls helst och om inte det går så lite som möjligt.
Nu tar vi redan tillbaks mot en tvåarmstillvaro. Är motiverad för den. Jävligt motiverad.
Klockan är fyra. Jag sitter här och väntar på taxin som skall ta mig de tjugo milen till Gävle. Två timmars sömn har det kanske blivit. Men sova får man väl göra där nere på sjukhuset. Fördel ett är ju onekligen att man får hjälp med den saken.
Känns bara skönt nu att få komma till skott med det här. Kunna jobba sig tillbaks till en något sånär vanlig vardag igen. Låtsasjobbarens vardag. Japp den är på riktigt den med. Blir axeln bättre så skall det hurras. Blir det som innan får man klara sig. Blir det sämre får man försöka ändå. Man hoppas på något av de första alternativen.
Utanför fönstret blommar ett äppelträd i rosa som vore det en brudbukett. Fina bilder att ta med sig till sjukhusmiljö. Att längta tillbaka till. Morfin berusad kanske försommaren ter sig ännu ljuvligare . Vad vet man?
Förra gången, i januari, anmälde jag mig på operationsavdelningen och låg sedan på bordet inom tjugo minuter. Perfekt. Ingen tid för att känna oro. Hoppas på något liknande idag. Det värsta vore att få vänta till eftermiddagen.
Det är annars sällsamt tyst här. Huset sover. Alla maskiner är avstängda. Egentligen är det bara fläkten på ett Poe på en Raspberry Pi som väsnas med ojämna mellanrum. Har faktiskt aldrig hört den förut. Någon gång måste vara den första.
