Klockan är fyra. Jag sitter här och väntar på taxin som skall ta mig de tjugo milen till Gävle. Två timmars sömn har det kanske blivit. Men sova får man väl göra där nere på sjukhuset. Fördel ett är ju onekligen att man får hjälp med den saken.
Känns bara skönt nu att få komma till skott med det här. Kunna jobba sig tillbaks till en något sånär vanlig vardag igen. Låtsasjobbarens vardag. Japp den är på riktigt den med. Blir axeln bättre så skall det hurras. Blir det som innan får man klara sig. Blir det sämre får man försöka ändå. Man hoppas på något av de första alternativen.
Utanför fönstret blommar ett äppelträd i rosa som vore det en brudbukett. Fina bilder att ta med sig till sjukhusmiljö. Att längta tillbaka till. Morfin berusad kanske försommaren ter sig ännu ljuvligare . Vad vet man?
Förra gången, i januari, anmälde jag mig på operationsavdelningen och låg sedan på bordet inom tjugo minuter. Perfekt. Ingen tid för att känna oro. Hoppas på något liknande idag. Det värsta vore att få vänta till eftermiddagen.
Det är annars sällsamt tyst här. Huset sover. Alla maskiner är avstängda. Egentligen är det bara fläkten på ett Poe på en Raspberry Pi som väsnas med ojämna mellanrum. Har faktiskt aldrig hört den förut. Någon gång måste vara den första.
Nåja, låt det här skådespelet ha sin början.