Enarmad igen. På riktigt. Nåja. Nära. Nästan. Men det går bra. Operation både lyckad och inte. Ben har växt till där det inte borde. Så ingen omvänd protes. Mindre rörlighet. Det ordnar sig nog. Man hoppas ju det. Smärta är det man vill slippa. Först. Främst. Sen bra med rörlighet. Såklart. Men tvåa
Tre timmars operation säger man. Men klockan är strax efter tolv när jag rullas in. Halv fem nästa gång jag ser en klocka. Vad hände däremellan liksom? Sen efter det några timmar på uppvak. Får inte gång kisseriet. Måste tappas. Men ont? Nope inte ens nära. Axelblokad är bra grejer.
Får plats i fyrsängsrum med tre äldre damer. En sur som ett rönnbär. En borta och hon som jag träffade på preop. Går inte att sova. Försöker läsa. Den rönbärssura blir vansinnig över det tända ljuset. Ligger vaken. Tappas. Klockan bli fem. Dag. Tralalallala. Försöker kissa. Kan inte. Tappas. Men skall hem. Funkar det inte får man åka till akuten. Orolig såklart. Utskrivande läkare missat att skriva ut smärtstillande. Men sköterska ringer och ger mig recept när jag står i taxidörren. Då hemåt. Härligt så småningom går det att kissa. Men förstoppning istället. Som löser sig den med med lite tålamod .
Nu mest trötthet. Lite ont såklart. Men helt ok. Fantastiska människor där i vårdapparaten. Man blir väl omhändertagen. Men att finnas i det där vill man ju helst inte. Inte alls helst och om inte det går så lite som möjligt.
Nu tar vi redan tillbaks mot en tvåarmstillvaro. Är motiverad för den. Jävligt motiverad.