Just nu är tid som går bara positivt. En vecka sedan axelop. redan. Resan hit lämpligaste möjliga. Äter Alvedon mest för sakens skull. Gjort sedan jag kom hem. Borde nog sluta med det också. Snart. Gävle sjukhus ringde igår och undrade om jag låg hemma och grät ut mina smärtor eftersom man upptäckt att jag bara fått Alvedon utskrivet. Men det var lugnt alltså. I det närmaste smärtfri. Tur antar jag eller också vet de två överläkarna vad de gör.
Igår natt vaknade jag av att jag är blöt på ena sidan. Går upp och ser att det rinner blod. En liten fors sådär. Men eftersom jag får stopp på det där efter en timme eller så och den enda riktigt tagna efter det hela är en nedblodad handduk, så lägger jag mig och sover igen. Sover gott. Kontaktar ortoped på morgonen. Kontaktar hälsocentral. Bli omplåstrad framåt eftermiddagen här i Los. Perfekt. Allt ser bra ut.
Japp bra personal. Trevliga kompetenta människor. Jag, mycket nöjd. Med sjukvården alltså. På alla nivåer.
Vad kostar en överläkare per timme. Jag lägger beslag på två. Tur att ingen räknat efter och insett att ett nackskott eller en felaktig dos i en spruta vore billigare. Landstinget i Gävleborg läcker pengar som det är ändå. Man får skämmas lite.
Bilden, mer en film, från att jag rullas in i operationssalen, ja den är jättestor, är inbränd i mig. Det är massor med kvinnor där. Alla unga. Alla också därför vackra eftersom ungdomen är vacker. Narkosläkaren som berättar vad som händer och vad som skall hända. Apparaterna som kopplas in. In från höger en ung kvinna med ögon som glittrar som en fjällbäck som busigt hastar sig nerför en ravin. Otroligt. Jag sitter fast. Se bara de där ögonen. Lite av näsan. Hon säger ett namn. Ett namn som min självdiagnostiserade namnafasi trollar bort, berättar att hon är operationssköterska. Jag blir lugn av allt det där. Atmosfären där inne är en glad dag på jobbet. Det är bra. Så när syrgasmasken kommer på över ansiktet så andas jag lugnt och stilla och när narkosläkaren säger att “nu somnar du snart” så somnar jag innan hon hinner säga klart alla ord. Det är bra…
liksom.
Man kan skämmas för mycket i vården. Jag brukar kasta mig in i samma roll som jag antagit de flesta gånger jag stått på en scen när de skämmiga situationerna dyker upp. Väldigt lite berör mig i den rollen. Det är fortfarande jag, men jag finns i en bubbla, en som svävar lite ovanför alltsammans. Man kan sticka slangar i vilket hål som helst av min kropp utan att det berör mig ett dyft då länge jag finns i det där. Ja man kan nog skära i mig också och bryta av ett ben. Den ultimata flykten från sig själv.
Enhandsknappandet tär på tålamodet. Men blev lovad tre veckor. Att högern skall få fatta musen redan då. Jag lever följaktligen på det hoppet just nu. Böckerna och ett löfte.
Men framförallt är det vanlig vardag och rutin jag längtar till. Det ärt som bäst livet mitt i den vanliga grå vardagen. Den som är lite som husmanskost.
