Man behöver väl inte påpeka att det är varm. Förbaskat varmt. Härligt. Svetten rinner ymnigt om ocool gubbe. I Love it! Ja på riktigt. Det är super. Mer av det här. Jättemycket mer. Nu.
Liksom!
Japp det är omöjligt att sova. Man kan inte utföra ansträngande sysslor. Sitter där och flåsar. Alltså blir alla lite mer som mitt antibiotika jag. Jag, japp JAG, känner att jag hör till. Ovanligt men gott.
Heja värmeböljor!
Liksom.
Nope – Jorden går inte under. Det fanns värmeböljor förut också. Fast man får såklart tro på vilka gudar man vill. Fast försök åtminstone tänka en och annan tanke själv trotts det. Ja och gör val som är gott mot vår blåa planet. Det behövs inte “undergång” för det.
Ännu en vän kommer ut som prostatacancerpatient. Sorgligt. De går snart inte att räkna allesammans. Nu! Jag är säker att det går bra den här gången. Japp! Ta PSA-prov gubbar.
Så många båtar ser man inte där jag befinner mig. Jävligt få är de faktiskt. Under sista istiden låg havskusten några hundra meter bort. Att den inte gör det längre kan vara orsaken till brist på båtar. Men säker, nej, det kan man aldrig vara.
Men nöjda med livet är vi va!? Bara att just vara levandes, ja, det räcker rätt långt bara det.
Den här boken har något. Det kan man inte komma ifrån. Men den känns också ofärdig på något sätt. Lite naiv. Fast ändå finns det där den har… Hur kommenterar man en sådan bok? Liksom. Vet icke. Bara den som själv läser den kan avgöra vad de tycker när efterorden bläddras fram. Men så är det ju å andra sidan alltid.
Att låta tiden gå, att bara låta klockan ticka på utan hållpunkter är egentligen inte jag. Men nu, just nu, här på en kulle i Hälsingland är det just så. Tiden bara går. Man följer bara med. Det är inte ens oangenämt. I alla fall om man inte funderar på vart man är på väg. Eller inte bryr sig. Liksom.
Fast egentligen, för mig, har väl hela året tagit sig fram på det viset. Ja som det ser ut är det sålunda 2019 skall framlevas och minnas. Hoppet står till ett mer händelserikt 2020 eller åtminstone 2021.
Termometern är upp och nosar på tjugoåtta plus idag, klättrar upp dit några vändor. Varmast i år. Jodå. Mer värme på ingående. Jag längtar. VILL lida lite. Tänker inte gnälla på värme. Minns vinter och rutor som skall skrapas.
På nätet är det nästan bara Kinesernas som håller igång. Inte ens Amerikanerna spammar listorna längre. Jodå, ganska många tyskar också såklart. Kineser och Tyskar. De har ett speciellt go. Verkar det som. Never give up. Liksom.
Sitter här nere på låtsaskontoret därför att jag måste ha musik sänd in genom mina öror. Laleh just nu t.ex. Ja och man håller med såklart. Det blir alltid bättre. Om man vill. Åtminstone till slut. Fast krokig. Det är vägen. För alla. Bara att lära sig. För det är så det är. Ingen går efter raka vägar fast det ibland ser ut så. Munnar med silver och guldskedar i är ofta sårigare än man tror.
Fylleköraren tänker aldrig bli någons Clown. Sjunger han. Men blev det till slut ändå.. Jag har svårt med respekten där. Numera. Men kan ju inte förakta det som skapats och kommit ur hans hand ändå. Herr Strindberg var också en skit och en konstig jävel. Samma sak där liksom.
Kortmeningarna lever. Heja dom!
Igår pratade jag med en man som liksom förkroppsligade det där med “det egna”. Det var så tydligt olyssnande på allt jag hade att komma med. Ja det var ungefär lika självupptaget som i den här bloggen. Till bloggens försvar måste man då lyfta fram att det som skrivs här ÄR en monolog. Det handla rom mig. Ingen annan. Om inte jag, som för monologen, inte väljer det. För man en dialog med någon annan är det trevligt om det är en dialog och inte en tävling. Men konstigt nog är det ganska ofta möten blir till det. Det är då jag längtar ännu längre in i skogen och bort från människorna.
Det här är min låt till Loos förresten. Efter min död duger den säkert. Inte ännu alltså. Ingen är profet i sitt eget land. Liksom.
Ja och det här är min låt till min mamma. Men mer privat såklart. Men fungerar som en låt till andras mammor också såklart. Dom vi bär med oss fast dom inte längre finns i den här världen.
Gruvligt sugen på att göra musik.
Japp!
Men följer alltså bara med tiden. Omöjligt att greppa en gitarr eller bas som enhanding. Men synt… Måste verkligen anstränga mig och få igång den där studiodatorn. Om det går. Gammal den med. Äldre än reparationsläge. Egentligen. Liksom. Men man tager vad man haver. Sa visst Kajsa Warg.
Silvermånen dyker väl upp nu när vi går mot kräfttider. Jag lät tydligen som en varulv i den där låten var det någon som sa… Ja, lyssnaren har alltid tolkningsföreträdet.
Himlen är en låt tillägnad till Lars Jonsäll som tragiskt gick bort för några år sedan i en älgolycka.
06:00 08:00 14:00 18:00 22:00 och en vit innan sänggående är mina hålltider just nu och två månader till framöver. Medicinintag. Antibiotika. Värst är 06:00 då jag oftast till slut lyckats somna in i någon slags djupsömn.
Sen låter väl det här lite härligt. Ja flummigt i alla fall. Fungerar perfekt som lockbete på en långhåring som mig. Lärde mig älska SF. Stör mig lite på att trummorna ligger så mycket till vänster. Dock. Liksom.
Känns livet jävligt så brukar jag spela den här. Sen brukar det inte göra det längre. Livet kännas jävligt alltså. Man måste slåss så länge man orkar. Ha lite kraft kvar för det. Hela tiden. “Jag har bara en tändsticka men jag kan få till en explosion”. Japp, gäller oss alla.
Den här låten kan man börja en dag med. Eller varför inte flera dar. Nästan alla dar är sådana.
Ser lite sämre varje dag. Tycker jag. Inbillar mig kanske bara. 30000 i ögonkirurgikö. Jag där bak någonstans. Eller inte ens där. Lite skit över det där också.
Vi grillar förresten idag. Hittar en nästan halvfull kolpåse. Gott. Jävligt gott. Inte kolen. Maten. De grillade morötterna. Första gången i år. Backa-Jan har grillat nittiosju och en halv gång. Redan. Men det tycker jag den gode mannen förtjänar. Antagligen den snällaste människa som finns. Rubba på grabben.
När man segrar brukar jag plocka fram den här. Det händer inte så ofta. Såklart. Liksom.
Behöver bara några låtar till för att klara av att leva ett dygn till nu…
Skall man ut och festa får man dra den här först framför spegeln. JA det borde det såklart egentligen vara lag på. Kan gott plockas fram innan man skall göra något annat viktigt också. Rubba in den där känslan i kroppen. Man måste tillåta sig att känna sig som bäst ibland. Just för att ganska ofta är man det.
Säkert finns det mer än en som har svårt att hänga med nu i svängarna. Men som alternativ finn sju alltid dansmusik. Fungerar lite som selleri. Liksom.
Varför älskar jag ordet “liksom“? Vet ej!
Den här borde alla föräldrar spela för sina barn och alla andra man älskar.
Hälsingland. Den 23 juli 2019. Det är underbart. Perfekt. Sol. Några grader över tjugo plus. En svalkande vind. Japp – perfekt. Bättre blir det inte.
Jodå, det finns att klaga på. Här med. Lovar. Men man måste kanske inte klaga för det. Man kan konstatera trötthet och annat. En sådan här dag är det där stjälpande ändå rätt lätt att leva med.
Sover inte ens middag. Även om jag blir lite ostadig. Gubben. Det är mycket som pekar mot ättestupan men en vilja inom en viskar att “du orkar till slutet av september”. Så man får försöka.
Tomas Andersson Wij i Edsbyn i morgon. Svårt att bli exalterad. Lite har man hört en låt så har man hört alla. Men jag har fel såklart. Därvidlag. På många andra sätt också. Troligen. Liksom.
Fast “Du då!” skriker hen. “Vad är du?”. Ja “Ingenting” får man svara. Det är såklart synd att man får svara sålunda. Men är man sextiotvå är det nog det mest ärliga svaret de flesta av oss kan ge på en sådan fråga. I det där fallet föredrar jag sanningen.
Just detta faktum gör inte Tomas Andersson Wij varken bättre eller sämre. Man gillar och man ogillar. Det där är högst personligt och bara åsiklter om man klurat ut det sjkälv. Om man inte flocktänker. Sen att det som folk flockas vid och hyllar idag aldrig är det som höjs till skyarna när klockan tickat på ett tag. Ja, det kan man också lära sigf.
Men inget är fel såklart. Man väljer själv. Ja vad man tycker om att lyssna på också. Visst är det härligt? Liksom.
Men ingen Tomas Andersson Wij imorgon för oss alltså. Både vilja och fordon saknas.
På det positiva kontot läggs att N och jag fick igång gräsklipparen idag. En timma klippning. Två timmars reparation. Skall nog klara av den här säsongen med.
Jadåså, den har gjort sitt. Min Windows utvecklingsmaskin. Blev väl sisådär tolv år. En lång tid i datorernas värld. Men många kompileringar har den klarat av. Lite bokföring också. Men ännu mer Spotify. Timmar med strömmande musik varje dag.
Senaste året har inte skärmen fungerat. Den har gått på nåder. Remmina har gjort sitt jobb. Fjärrskrivbord säger Microsoft. Det har haltat. Ordentligt.
Nu död. Här går datorerna före. Bra eller dåligt. Vet inte.
Skall man skriva en debutbok, ja då är det väl precis såhär man skall skriva. Det är mästerligt, det är spännande, det är bra, det är genomtänkt. Ja det finns inget som är fel. Stina skriver liksom skiten över/av alla de etablerade. En bok blir inte bättre än såhär. Man bara matar den i sig. Som om den var en chokladkaka och man inte sett en sådan på tre, fyra år. Ja man hinner nästan inte snabbt nog vända sidorna. Förbannar sig själv för att man måste sova innan man får läsa vidare. En superbok. Helt enkelt.
Som med alla bra böcker så vill man ju nå slutet och upplösningen så fort det bara går men blir ändå besviken (japp som med alla bra böcker) när man sen når slutet eftersom den är så bra att man egentligen inte vill att den skall ta slut alls. Men allt har ett slut. Man måste leva med det. Man stoppar in en sådan här bok där bland “de bästa” böckerna, att bevaras för framtiden. För att plockas fram från hyllorna när man behöver lyftas.
Det finns bara en oro. Att man bestämmer sig för att göra en serie av det här. Nope, Skit i det. Låt pärlor vara pärlor. Sug inte ur livssaften ur ett mästerverk.
