Nej det har inte blivit så mycket gröt. Istället omläggning av operationsärr, byte av sårpump, inköp av en Coca Cola, chips, bananer, kolor. Jag blir så exalterad att jag till och med glömmer att dricka kaffe idag. Det behövs inte mycket för att röra upp mina sinnen numera.
Väldigt mycket soffa blir det idag. Sova. Sova. Sova. Det tar på mig det här. Så in i helvete. Men kör dokumentär om Bob Dylan, “Rolling Thunder Revue” och uppdelad i två delar med sovpaus i mitten ungefär, så tar jag mig igenom den. Gosaker tröstar lite men ger kanske inte mer. Som den förra antibiotikakuren så plockar den här bort smaker och gör mig känslig för kryddor. En läkare nämnde att det då kanske var en bra tid att börja äta lite mindre (banta i klartext) men tyvärr fungerar det ju inte riktigt så. Smakar allt lika söker man sig till det som smakar mer. Skiten. Det som bildar fett. Får ta tag i det där sedan. På riktigt. Det här går inte.
Det forsande såret fortsätter att forsa efter ett uppehåll på några dagar. Gul äcklig stinkande sårvätska. Människor kan tröttna på livet fört mindre. Fast tröttheten och orkeslösheten tär mer på mig. Däri finns jag icke. Inte ens lite.
Bob D. då? Ja jag har egentligen ingen relation alls till snubben. Alla mina vänner ser honom som GUDEN i versal dock. Alla som deltar i Rolling thunder turnen verkar ha den synen också. Det ja’as alldeles förskräckligt. Äckligt. Jag kommer aldrig bli en dyrkare. Inte av någon eller något. Inte ens av mig själv.
K jobbar sista dan före semestern idag. Glad för det såklart. Men hon påverkas såklart av allt det här också. Men något lite måste vi väl ändå försöka hitta på. Vi får väl åka till Sveg. Jo jo.
Fast liv rullar på. Jag är oerhört sugen på att göra musik. Men musikdatorn har kraschat. Ja båda Windows burkarna här är döda. Jag måste försöka hitta kraft någon regnig dag att få igång åtminstone studiodatorn. The force – du saknas mig.
Apropå Bob igen förresten. När de sitter där och jammar med varandra i bussarna och på hotellen, så skiljer det så jävla lite på hur vi satt där på sjuttiotalet. Det låter rätt lika också. Misstänker att skillnaden bara är etiketter såklart. Geni versus landsortsrockare. Egentligen kan vi mötas över de där etikettsgränserna. Förstå varandra. Ha roligt tillsammans till och med. Men mellan oss finns “the guardians of the admired people”. Ingen vanlig tar sig igenom deras försvar. Det är där stjärnor skapas. Inte i genialitet. Kanske. Eller troligen. Eller inte alls. Liksom.
Fast nu tänker jag sluta oja mig en timme. Ägna mig åt chipsen. Så-det-så.