Att låta tiden gå, att bara låta klockan ticka på utan hållpunkter är egentligen inte jag. Men nu, just nu, här på en kulle i Hälsingland är det just så. Tiden bara går. Man följer bara med. Det är inte ens oangenämt. I alla fall om man inte funderar på vart man är på väg. Eller inte bryr sig. Liksom.
Fast egentligen, för mig, har väl hela året tagit sig fram på det viset. Ja som det ser ut är det sålunda 2019 skall framlevas och minnas. Hoppet står till ett mer händelserikt 2020 eller åtminstone 2021.
Termometern är upp och nosar på tjugoåtta plus idag, klättrar upp dit några vändor. Varmast i år. Jodå. Mer värme på ingående. Jag längtar. VILL lida lite. Tänker inte gnälla på värme. Minns vinter och rutor som skall skrapas.
På nätet är det nästan bara Kinesernas som håller igång. Inte ens Amerikanerna spammar listorna längre. Jodå, ganska många tyskar också såklart. Kineser och Tyskar. De har ett speciellt go. Verkar det som. Never give up. Liksom.
Sitter här nere på låtsaskontoret därför att jag måste ha musik sänd in genom mina öror. Laleh just nu t.ex. Ja och man håller med såklart. Det blir alltid bättre. Om man vill. Åtminstone till slut. Fast krokig. Det är vägen. För alla. Bara att lära sig. För det är så det är. Ingen går efter raka vägar fast det ibland ser ut så. Munnar med silver och guldskedar i är ofta sårigare än man tror.
Fylleköraren tänker aldrig bli någons Clown. Sjunger han. Men blev det till slut ändå.. Jag har svårt med respekten där. Numera. Men kan ju inte förakta det som skapats och kommit ur hans hand ändå. Herr Strindberg var också en skit och en konstig jävel. Samma sak där liksom.
Kortmeningarna lever. Heja dom!
Igår pratade jag med en man som liksom förkroppsligade det där med “det egna”. Det var så tydligt olyssnande på allt jag hade att komma med. Ja det var ungefär lika självupptaget som i den här bloggen. Till bloggens försvar måste man då lyfta fram att det som skrivs här ÄR en monolog. Det handla rom mig. Ingen annan. Om inte jag, som för monologen, inte väljer det. För man en dialog med någon annan är det trevligt om det är en dialog och inte en tävling. Men konstigt nog är det ganska ofta möten blir till det. Det är då jag längtar ännu längre in i skogen och bort från människorna.
Det här är min låt till Loos förresten. Efter min död duger den säkert. Inte ännu alltså. Ingen är profet i sitt eget land. Liksom.
Ja och det här är min låt till min mamma. Men mer privat såklart. Men fungerar som en låt till andras mammor också såklart. Dom vi bär med oss fast dom inte längre finns i den här världen.
Gruvligt sugen på att göra musik.
Japp!
Men följer alltså bara med tiden. Omöjligt att greppa en gitarr eller bas som enhanding. Men synt… Måste verkligen anstränga mig och få igång den där studiodatorn. Om det går. Gammal den med. Äldre än reparationsläge. Egentligen. Liksom. Men man tager vad man haver. Sa visst Kajsa Warg.
Silvermånen dyker väl upp nu när vi går mot kräfttider. Jag lät tydligen som en varulv i den där låten var det någon som sa… Ja, lyssnaren har alltid tolkningsföreträdet.
Himlen är en låt tillägnad till Lars Jonsäll som tragiskt gick bort för några år sedan i en älgolycka.
06:00 08:00 14:00 18:00 22:00 och en vit innan sänggående är mina hålltider just nu och två månader till framöver. Medicinintag. Antibiotika. Värst är 06:00 då jag oftast till slut lyckats somna in i någon slags djupsömn.
Avicii är ett annat tragisk öder.
Sen låter väl det här lite härligt. Ja flummigt i alla fall. Fungerar perfekt som lockbete på en långhåring som mig. Lärde mig älska SF. Stör mig lite på att trummorna ligger så mycket till vänster. Dock. Liksom.
Känns livet jävligt så brukar jag spela den här. Sen brukar det inte göra det längre. Livet kännas jävligt alltså. Man måste slåss så länge man orkar. Ha lite kraft kvar för det. Hela tiden. “Jag har bara en tändsticka men jag kan få till en explosion”. Japp, gäller oss alla.
Den här låten kan man börja en dag med. Eller varför inte flera dar. Nästan alla dar är sådana.
Ser lite sämre varje dag. Tycker jag. Inbillar mig kanske bara. 30000 i ögonkirurgikö. Jag där bak någonstans. Eller inte ens där. Lite skit över det där också.
Vad sägs om drivet i den här låten.
Vi grillar förresten idag. Hittar en nästan halvfull kolpåse. Gott. Jävligt gott. Inte kolen. Maten. De grillade morötterna. Första gången i år. Backa-Jan har grillat nittiosju och en halv gång. Redan. Men det tycker jag den gode mannen förtjänar. Antagligen den snällaste människa som finns. Rubba på grabben.
När man segrar brukar jag plocka fram den här. Det händer inte så ofta. Såklart. Liksom.
Behöver bara några låtar till för att klara av att leva ett dygn till nu…
Skall man ut och festa får man dra den här först framför spegeln. JA det borde det såklart egentligen vara lag på. Kan gott plockas fram innan man skall göra något annat viktigt också. Rubba in den där känslan i kroppen. Man måste tillåta sig att känna sig som bäst ibland. Just för att ganska ofta är man det.
Säkert finns det mer än en som har svårt att hänga med nu i svängarna. Men som alternativ finn sju alltid dansmusik. Fungerar lite som selleri. Liksom.
Varför älskar jag ordet “liksom“? Vet ej!
Den här borde alla föräldrar spela för sina barn och alla andra man älskar.
Jo jo Allt det här musikaliska finns som en spellista här. Ja utom mina egna “mästerverk” då såklart.