Förr, det är några år sedan nu, brukade jag lyssna på Sök och finn på lokalradion på fredagarna. Glömmer aldrig den här mannen som ringde in. Vackert att höra var det. Jag hoppas fortfarande att han fann sin kvinna.
Överläkare B ringer på fredagen och säger att jag troligen kommer att överleva några veckor till. Några garantier lämnar han såklart inte. Efter det pratar vi mest om hur trött man blir som född 56’a. Total konsensus råder.
Ja C på hälsocentralen, alltid glad och trevlig och effektiv, gör veckans stick i finger. Också där tyder inget på en icke fortsatt tid framöver som en levande varelse.
Fast lite trött är jag allt. Fast det kan alltså helt enkelt bara vara den kända 1956-års effekten. Trötthet som tilltar härifrån. Trodde bara det där var den allt mer värkande kroppen. Men vi får väl se om jag piggnar på mig efter september när de många penicillintabletterna slutar att åka ner för min strupe.
Fast när det gäller ålderströtthet så kan man som gammal gymnasielärare notera att man sett 16/17/18/19-åringar som varit betydligt tröttare än man själv är en helt vanlig dag. Men kanske görs den där jämförelsen med bästa precision en lördagsnatt efter klockan två. Japp troligen. I alla fall om man skall vara ärlig och ge alla samma chans.
Den gamla damen bjuder såklart frikostigt på körsbär i år också. Det är visserligen inga mängder, som det kan vara vissa år, men tillräckligt för att båda jag och K och koltrasthonan skall skrocka belåtet där vi stoppar i oss de röda solvarma söta bären. Jodå den svarte hannen låter sig väl smaka han också. Men något mer sällan finns han där. Sången har han lagt på hyllan för i år till min sorg. Men paret har fri tillgång till de bär de önskar i vår trädgård.
Efter-midsommar-mörkret har lagt sig över kullen. Tystnade lika så. Nätterna är svarta. Inte många fåglar sjunger. Man skall vara dum i huvudet för att inte fatta vad som är på väg. Men jag tänker “den här månaden är kvar av sommaren i alla fall” ja och sen hoppas man ju på nästa och kanske blir den här hösten så mild som den var för några år sedan då man kunde vandra upp på Örnberget den femtonde november.
Fast man vet inte. Det blir som det blir. Men åtminstone jag klamrar mig fast i de där luncherna ute i trädgården, grillandet, kaffe vid någon sjö. Ja stoppar in i minnet också såklart. Bereder plats där inne. Kastar ut lite annat gammalt skräp, några ekvationer, namn på någon människa man mött en gång, ja och lite annat också och stoppar in de där sommarminnena på en plats där de går att hitta en sådan där dag när vinden yr kring knuten och snön lägger sig på fönsterblecken.
Jag har nog aldrig följt en väg bara för att den är lättframkomlig och säljer. Men jag har många gånger stått med de där tingestarna i min hand. Med vägvalet. Den väg som kan ge det alla säger är framgång och den väg man innerst inne känner är den rätta. Men det har liksom aldrig räckt för mig det där med “framgång”. Att spela dansmusik när man egentligen vill spela hårdrock. Att skriva den där sörjan när man vill skriva det man vill. Att tåla den akademiska världens lystenhet efter prestige och ära bara för att få spendera sitt liv i ett lab i jakten efter sanningen. Att rusa efter varje ny tekniktrend för att försöka hinna med de som är där långt före.
Fast sålt mig har jag såklart. Jag har också tungjobbat på kontoren, fabrikerna, sjukhusen och i ladorna. Tro mig. Ja och jag tror att alla väljer sin väg och måste välja sin väg själv. Jag minns de som valde att spela dansmusik då, där, förr. De ville bara spela. Det räckte så. De blev dessutom bättre musiker av det. På kvällar och nätter spelade de också hårdrock med oss i träningslokalerna. Det finns aldrig bara en väg.
Glädjande nog strömmas det mer av min musik nu än på länge.
Glädjer mig gör det också att alla lyssnare inte är normativa människor. Världen behöver fler människor som följer sin egen väg. Inte färre.
Fast det där med min musik, mitt skrivande, mina “uppfinningar” är såklart inget. Man blir inget av det där. Inte i någon annans ögon. Men kanske räcker det för det egna jaget att tro inom sig att man valt rätt väg. Inte pappas väg. Inte vännernas väg. Inte pengarnas väg. Ja, jag tror det. Kanske är det inte så viktigt att “vara någon” i de andras ögon. Den enda gång jag varit något i någon annans ögon är nog när jag gick i mellanstadiet och de andra upptäckte att jag inte såg något på det högra ögat. Lite freakshow. Konstigt. Annorlunda. Tämligen värdelöst helt enkelt.
Jag och K har vilat hela dan här idag. Varit skrämmande slöa faktiskt. Men nu. Kväller. Mer slöhet. Fast bok får bytas mot film. K har en vecka kvar på sin semester. En HEL vecka. Sju dagar. Sen inträder vanligheten. Normaliteteten. Jag skall försöka komma in i den jag med i och med det. I alla fall efter bästa förmåga.
Släpp nu fångarna lösa. Hösten är snart här och då får alla klara sig efter bästa förmåga. Fråga fåglarna…
