Om man nu skulle vilja lära känna mig. Alltså veta vem jag egentligen är bakom alla masker. Då skall man nog lyssna på dom här låtarna. Sen vet man.
Säg vilken musik du lyssnar på och jag skall säga vem du är.
Min devis.
Men det måste såklart vara den musik man verkligen tycker om. INTE den musik man säger man lyssnar på för att verka coolare än den man egentligen är.
Ja nu förutsätter jag ju såklart att du, just du, som läser detta, skiter fullständigt i vem jag är där innerst inne. De flesta gör så. Själv är jag dock en förbannat nyfiken jävel. Jag skulle vilja krypa in i alla människors öron, in i hjärnan, och utforska deras innersta. Suga i mig hemligheterna som praliner. Nappa tag i skämstillfällena som om de vore riktigt sura tunguppluckrande karameller. Jag kunde lätt livnära mig resten av livet på andras historier och drömmar.
Så är det.
Tack och lov ger böcker och filmer utlopp för en stor del av den där längtan. Resten kan man fylla på med en livlig fantasi. Det går att skapa ganska kompletta livshistorier bara av att se en person en liten, liten stund. Ibland tror jag att det där är en rest efter gammelmormor, hon som kunde se det ingen annan såg. Men jag har alltid trott att den där förmågan följde kvinnornas linje. Troligare såklart är att det handlar om fantasin – som jag har rikligt av – och inget annat.
Liksom.
Vi, K och jag, har sett rätt många filmer i sommar. Tillräckligt för en livstid egentligen. Men jag gissar att man snart är inne i det där helgfilmsletandet igen. Ciniasterna hare räddat situationen många gånger. Letar man drama, Fransk film. IMDB > 7. Ja då är man hemma.Gäller oftast Tysk film också. Dansk med. Norsk också. Men sällan Finsk, Spansk, Italiensk. Svårare.
Han, hon, det, gud och jag har fortfarande inga diskussioner. Eftersom livet rullar på som det gör så skriker jag inte ut ett av alla de där “HJÄLP MIG” som universum har fått sig tillsänt genom livet. Jag har generellt ganska svårt för den där bilden av en gud som är personlig, medveten. Han, hon, det, gud är för mig allt som finns. Det som BARA kan beskrivas med matematik. Det som delvis kan förstås – men bara delvis – genom vetenskapen och konsterna i samklang. Det som skiter fullständigt i oss som individer. Det vi blir en del av när vi dör. Det vi kommer ifrån när vi föds. Det vi alltid är en del av varje dag av våra liv. Som inte vet om begrepp som rätt eller fel, ont eller gott.
Liksom
Så här kan man sammanfatta ett liv. “I did it for REAL…“
Minns ni när ett gitarrsolo handlade om feeling istället för “världens snabbaste fingrar”. I dag orkar ingen med dom. Man suckar. Trumsolon likaså. Synd… när det blir så.
Inga konserter har det blivit i år heller. Det är en rätt stor skandal. När det blir år emellan. Men nästa år kanske.
Musik skall tydligen inte tillverkas här. Studiodatorn har packat ihop och vill inte boota igen. Han, hon, det, gud har sannolikt inget med det att göra heller…
