Vid fyratiden hälsar dom dagen, tranorna, dom som finns där på myren på andra sidan dalgången. Dom trumpetar ut sin glädje över en ny dag som levandes och jag, ja jag ligger där i sängen och delar tyst deras glädje. Det hörs att de är fler nu än i våras. Det har sannolikt blivit en eller två ungar där i boet under sommaren. En ny generation som kommer leta sig hit till myrar i många år framöver och glädja andra som precis som jag gläds denna morgon.
Det är något visst med tranor. En dröm är att någon gång få se dem i Portugal innan de passerar havet över mot Afrika. Oräkneliga vilar de där innan de lämnar Europa för en ny kontinent och en ny häckningssäsong. Antagligen finns det andra människor som längtar efter dem där precis som vi längtade efter dem i våras. I den längtan sammanförs vi över gränser och kulturer.
Fast det räcker gott att bara se dem som kommer under våren också. Ja och dem som snart skall ge sig iväg söderut. Magnifika fåglar. Fulländade flygare.
I natt tror jag att jag också för full hals skall skrika/trumpeta ut min glädje tillsammans med dem över att vara en av de levandes.
Varför inte?
Liksom