Categories
Betraktelser & Berättelse

Insändare

På hemväg. Jag åker förbi dem. Tusentals. Ja tiotusentals, antagligen hundratusentals. Dom står där, väna, tysta, ser rent av vackra och oskyldiga ut Som om den var lite förmer änn oss andra. Men snart sätter dom igång. Nope, det är inte människan som är mästaren när det gäller nedskräpning. Jag har funnit värstingen.

Det finns en fördel med att åka buss. Ja också i denna gamla och vilt skumpande plåtsak – definitionen på “buss” till regiontrafikens avlägsna hörn är rätt vid – som man satt in på Losturen. Men man kan nämligen fritt ge sig hän till tankar man annars inte finner utrymme för att tänka annars. Jodå, man kan sova också såklart. Det där med tankar är ändå rätt pretentiöst. Men idag alltså, Kommer dom. Tankarna. När jag ser dom där miljöförstörarna utanför bussfönstret.

Träd. Det här handlar om nedskräpande träd. Japp. Träd som levande varelser. Träd som borde känna ansvar för den här blå planeten. Metangasmarorörer. Ja som tillägg till allt nedskräpandet.

För. Hur många löv är det på träden där utanför fönstret på den framskuttande bussen jag sitter i. Miljarder och många fler ändå. Mängder. Ja och var gör träden. Jo de bara släpper dem där de står och gör det bara när det passar sig för dom själva – skit i övriga är tonen – och sen får andra ta hand om skräpet. Inget ansvar alls. Själviskt. Nedrigt. Ingen känsla för att bevara planeten på något enda sätt verkar de ha.

Jo visst. Man kan komma dragandes med kretsloppet och sådär. Men knappast är det trädens förtjänst att det har uppstått mikroorganismer – metangas pruppare – som tar hand om skräpet de kastar. Naturligtvis är det en lika orimlig tanke som att sopgubbar och idrottsföreningar som samlar skräp, det du och jag kastat, är en lika naturlig del av kretsloppet, och de skräpkastandes förtjänst. Nej mickroorganismer, sopgubbar och idrottsföreningar har helt enkelt fått ta på sig den här uppgiften. Motvilligt kan man tänka om man nu inte fick en belöning (läs pengar) för slitet. För hur skulle det annars se ut i naturen? Om de inte gjorde sitt jobb? Jag bara fråga,

Det är helt enkelt dags för alla träd att börja ta sitt ansvar, Helst nu på en gång. Såhär kan vi inte ha det ett år till.

/Bussåkaren

Categories
Swedish

Väntar

Sitter och väntar. Är på väg till Ljusdal. Skall lämna in bilen. Tredje gången gillt. Hoppas man. De två före har inte fungerat speciellt bra. “Verkstad nedlagd” när man kommer ner och “bokning borta” nästa gång. Ja man kan alltså bara hoppas denna gång. Mekonomen är grejer det…

Jag är extremt dålig på att vänta. Ändå har det gått skapligt idag. Fått en del ur händerna. Fast nu, med en timme kvar, innan jag måste fara, ja då sitter jag bara här. Får liksom inget gjort. INGET: Liv – värdefullt sådant – rinner iväg till ingen nytta.

Obs “händerna”. Jo jag låtsasjobbar faktiskt med båda numera. Ja inte överdrivet mycket med högre. Men lite, lagom, småproduktivt, ändå. Så-det-så.

Från Ljusdal tar man sig alltså hem med buss. Den som kallades Loslimpan när man var ung. Nu när Loslimpan gått i graven heter den säkert något annat okänt för mig. Men man kastar bort en dag på en sådan där åka-iväg-resa. Ja sen skall bilen hämtas också. Se där – en dag till åt fanders.

Men dagar… det finns många av dom. Tror man. Ibland. I bra stunder. Oftast tycker nog undertecknad att de genom hela livet alltid har känts som för få. Det är synd att det alltid funnits så mycket man velat göra. Ja, annars kunde man gjort annat. Eller ingenting.

Beställer medicin. Femhundra trotts subventioner. Kunde ha lagts på annat såklart. Men nu gör det inte det. Fast nära frikort nu. Sen är det ingen konst. Fast man hade hellre haft ett frikort på närmaste biograf eller cafeteria såklart. Men får vara nöjd över det lilla.

Fast nu så. Nu får jag nog vanka omkring lite. Att bara sitta här när man skall iväg det har jag inte ro till…