Men väntar man till slutet av twilight så får man allt famla i mörker ett tag.
Month: October 2019
Lampor på
Japp Google – Här bor vi
Fyrahundratjugo meter över havet and still waiting…
Det här är spåren jag lämnar numera när jag äntrar kontoret. Nästa steg är belysning och en BT scanner. Lås på ytterdörr kommer till senare när det finns resurser till det.
Vill man byta en sensor mot en med en annan teknik så gör man det lätt. Väljer man samma index/zone/subzone så kommer allt annat man kodat upp att fungera som vanligt. Kunde naturlitvis inte hålla mig från några temperaturer till.
Masters
Havet
J skickar en bild på havet här på morgonen. Det där gråa, lite tröga, hösthavet. Det som kan visa sig vara helt galet i sin förstörelselusta och viljan att äga allt i sitt kalla grepp, då när höststormarna rasar. Han är på väg till kontinenten. Ensam. Ett bra sätt att resa. Om man är modig. Resorna bär man med sig genom hela livet. Goda investeringar alltså. De bästa. Men ensam reser bara de som är de starkaste bland oss.
Själv sitter jag här i Los. Väntar på kaffe som sakta puttrar genom bryggaren och är lite, lite avundsjuk på sonens “utflykt”. Nåja, har det bra jag med. Vet vad jag skall tillbringa dagen med. Gillar det som skall göras.
Har matat småfåglarna och hängt tvätt här på morgonen. Det är väl sådant gammal gubbar gör. Kär sina rutiner. Sådant där som inte stör ett dugg. Man bara gör. Behöver dom rent utav.
Duschen håller mig i ett fast grepp därförinnan. Det är bara där som jag inte fryser. Men gör det såklart desto mer när jag går ut ur duschen. Så jag blir kvar där. Ökar värmen efter hand. Blir rödare och rödare. Ångan fyller badrummet. Vill inte gå ut. Tänker på ekonomin. Vill i alla fall inte gå ut. Men måste ju såklart. Så man stänger av. Torkar sig. Låter dan börja. Men fryser.
Redan torsdag och det stressar mig lite. Veckorna går för fort. Hinner sällan det jag tror att jag skall hinna. De flesta programmerare känner väl igen sig i det där. När en programmerare säger att det är 10% kvar så är det i själva verket 90% kvar. De som hinner klart enligt tidsplan fuskar eller gör ett skitjobb.
Fast det där håller såklart inte metodmänniskorna med om. De har nämligen sina gudar. En ny vartannat år som är den ende guden. Framkallad med kurs. Tillbedd med dokument och mjuka artefakter. Lika glädjedödande med sin reglerade verklighet som han/hon/det/gud själv.
Tänkte svamla på tills jag fick över en bild. Mail från telefon till datorn är den snabbaste och bekvämaste vägen. Konstigt. Men ibland, speciellt på mornarna, tar det tid. Som idag. Bilden dyker inte upp. Men skit samma. Den var ändå inget att se.
Ha en synnerligen bra dag, kamrater.