Förr när man ändå trodde man var ung så skulle man såklart inte sluta här. Man är ju på spåret, man är nära, man vill göra klart. Alltså innan man lägger sig. Så man körde på. Då.
Jodå man var ocool gubbe då med. Men Mer “gubbe” nu såklart. Kanske mer “ocool” också. Men hur som helst. Nu tänker man på morgondagen. Att man skall orka med den också. Är sådär vuxet planerande. Ja ja ja. Man går och lägger sig. Tar tag i tråden imorgon. MAn måste ju hinna med ett kapitel i sin bok också. Kanke två. Imorgon löser vi problemet alltså.
En segmorgon. Inte ens utrtemperaturen vill ta sig upp över nollan. Testar med en het sen dusch som ersättning för den som sotaren blåste mig på. Men det hjälper inte hur mycket varmvatten jag än drar på. Den där kylan inom mig blir jag aldrig av med. Aldrig.
Men man dyker väl ner i koden. Glömmer. Gömmer mig. Som jag alltid gjort. “Fegis” tänker jag och dyker.
Solen går upp där bakom berget. Men det är en gissning såklart. Men berget ligger österut och det är ljusblått på himlen just där och tiden, ja den är väl också ganska rätt för just det där med soluppgång (07:05). Ja egentligen har den väl gått upp nu alltså. Men berget skymmer. Det finns förresten många definitioner på sol som gått upp.
Solskivan börjar synas över horisonten.
Halva solskivan syns vid horisonten.
Hela solskivan syns över horisonten.
Alla är de “soluppgång”.
Om jag minns rätt tillämpar vi den sista regeln här i Sverige. Militären har andra definitioner. Det har väl med det där morgontrumpetandet att göra.
Det finns fördelar med att ha grå starr. Det noterade jag i natt vid tretiden. En lastbil far förbi nere på vägen. På taket har den en blinkande varningslampa. Allt det där, varningslampa, starka strålkastare, rörelse, blir till ett fyrverkeri för mig som står där och tittar ut genom fönstret ut i mörkret. Ja det är inte en konstruktion det här. Det handlar verkligen om fyrverkeribuketter. Varenda ljuspunkt där ute blir till en. Olikfärgat. Vackert. Ja bara gapar. Måste hämta glasögonen till slut. Men de bryter såklart magin. Så av åker de igen. Sen står jag där en stund och fascineras.
Det finns fördelar med allt. Man måste bara bejaka upplevelserna. Men det visste jag ju redan tidigare.
Ja så kommer då sotaren. När han tagit sig helskinnad ner från taket igen så pustar man ut. Man vill inte uppleva nedfallande sotare en morgon som denna. Dessvärre är pannan väldigt sotig denna gång. Han får göra rätt för pengarna. Men efter moget övervägande kom jag fram till att et vore galet att sota innan sotaren kommer för den skull. Ibland är man osnällare, ja rent av slö.
En kopp te har jag unnat mig. Det är väl mer någon slags vana det där om inte är en vana. Eller ritual. En bönestund utan han/hon/det/gud och bönen. Men åtminstone lite tid för eftertanke.
Jaha, jag skall låtsasjobba. Nästa stora händelse här är sopbilens ankomst. Idag får den ett halv kärl att tömma. Det är en fjärdedel mer än vad vår tvåveckorsranson brukar vara. Skräptider hos Hedmans. Efter det händer väl inte så mycket mer spännande här på kullen. Gissar man. Men man har å andra sidan blivit överraskad förr. Posten kanske ringer på dörren där vid tolvtiden…
Så tar en dag slut. En riktig dag men med låtsasarbete. Steg går framåt. Jag med dem. Allt är gott.
Där uppe har jag en tjockisbok som väntar. Barcelona. 1300/1400 tal. Brutalt. Inslag av kärlek och passion. Jag segläser. Men inte bokens fel. Orkens fel. Sömnighetens fel. Hinner oftast bara ett kapitel inna ögonen åker igen.
Imorgon sotare och sophämtning. Det händer alltså något också i min värld. Ibland.
Men nu alltså kväller. Vila. Drömmar. I natt drömde jag att vi var till Kanada. Tyvärr var det vinter. Dessutom hoppade lillkaten av båten. Det är konstigt med drömmar. Jag har tittat till lillkatten flera gånger idag för att försäkra mig att hon är kvar. Men visst, annars var Kanada trevligt. Folket glada. Men snälla, låt mig drömma om en varmare plats i natt. Som helvetet. Ja, eller Afrika. Det senare bättre kanske. Helvetet har jag sett nog av.
Jag dyker ner i det. Buggarna. Koden. Världen. Min värld. Njuter där nere i skiten. Måndag. En hel vecka kvar. Ja nästan. Inget är helt perfekt som verkligen existerar. Sjukhus på torsdag. Veckans besök. Men resten. Ljuvligt. Kanske. Ljuvlighet kan vända till helvete på en grisblink . Men utgångsläget här är alltid “ljuvlighet”. Skiten kommer ändå. Så ingen ide att ta ut den i förskott.
Kylan trycker på men tar sig inte hela vägen fram. Träden har mycket löv kvar. Där hittar jag hoppet. Träden har bättre koll än metrologerna. Fast Sidensvansarna har passerat redan. Rönnbärsträden renrakade. Dom brukar följa kanten på snön. När dom drar söderut gör snötäcket också det. Man hoppas på fulla sidensvansar i år. Fåglar som har tappat fotfästet och drar söderut för tidigt. Ja så är det nog i år tänker man hoppfullt när man står där och tittar ut genom fönstret.
Det är hur underhållande som helst att läsa om alla som skall rädda planeten med olika trick. Vore det inte bättre att sluta att förstöra den istället? Vi är en del av den. Det är inte vi som sitter i kontrollrummet. Vi är de kontrollerade och styrda.
Förresten. Han/hon/det/gud skall ju vara perfekt. Om nu inget som är helt perfekt existerar så finns alltså inte guddomen. Eller har vi återigen stött på det där undantaget som bekräftar regeln. Han/hon/det/gud som mullrar “det är jag som är undantaget”. “Tro [på] mig kamrater.” Ja och vi “kamrater” suckar såklart. Är skeptiska. Svåra att övertyga eftersom det finns så många dumskallar där ute redan, sedan tidigare.
Man bör nu kanske inte kalla han/hon/det/gud för en dumskalle. En blixt torde träffa en vid första bästa tillfälle efter ett sådant yttrande. Men jag litar på att intelligens och humor följs åt. Inga skrattar innerligare än intelligenta människor. Har ni tänkt på det? Ja dårar också såklart. Såklart är då också han/hon/det/gud en storskrattare. Inte den allvarsamma hämnare som kyrkan lyckats måla upp. Ja sen måste man ju tro på existensen också. Men min erfarenhet är att varenda icke troende blir religiös som fan när det skiter sig på riktigt. Ropar på han/hon/det/gud och jämrar sig. Det är såklart rimligt. Man får gripa varje halmstrå. När man måste. Självklart.
Jag borde rimligtvis göra annat nu än att sitta här och svamla över han/hon/det/gud och dylikt. Äta t.ex. Mat piggar alltid upp. Ja så får det bli. NU!
