K berättar att hon nu har 800 Mb ner och 110Mb upp. 15 ms ping. Är inte det orättvist?
Fast bra såklart. Skönt att man inte snålar på skolorna och biblioteken.
K berättar att hon nu har 800 Mb ner och 110Mb upp. 15 ms ping. Är inte det orättvist?
Fast bra såklart. Skönt att man inte snålar på skolorna och biblioteken.
Jag sitter här och dricker kaffe. Väntar på att telefonen skall ringa. Två samtal kan jag förvänta mig. Det ena vill jag ha. Det andra vill jag inte ha. Båda kommer antagligen från okända nummer. Japp, man måste alltså svara. Försäljare har en chans.
Det blir som det blir.
Ute sol. Därför alla persienner neddragna här på låtsaskontoret. Det tar emot såklart. Man vill ju egentligen ha in så mycket ljus som det bara går. Men teknikens begränsningar vinner. Det är hur dumt som helst. Eftergifter.
En iskall vind från nordväst ilar fram över kullen samtidigt. Gamla skolhus är inte byggda för de där nordliga vindarna. Ger dem fri entré in i lokaler som kämpar för att hålla sig rimligt tempererade. Den enda tröst man har är att det blir värre och alltså är rätt OK nu.
Fast om sanningen skal fram. Inte sitter jag här och väntar. Fast jag väntar. Men “sitter”. Som i betydelsen “inte gör något”. Såklart inte. Det finns alltid låtsasarbete.
Vill bara förtydliga.
Om några dagar blir jag sextiotre. Men det är bara siffror. Känns inte annorlunda på något enda sätt än fyrtiotre. Jag har samma längtan, samma energi, samma vilja att utvecklas. Så dagen får passera. Som andra dagar. Eftergiften bli Per Gessles “Födelsedag” som av tradition spelas här på låtsaskontoret just den dagen.
Men livet är gott. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Jag grejar på. Finner nöje i det. Jo, jo, jo, visst skall man kanske anpassa sig efter omvärlden. Problemet är bara att omvärlden absolut inte vet ett dugg om vad man vill ha och behöver. De flesta följer “John”. Eller “Jonna” om vi nu skall vara könsneutrala. Ja och det tycker jag man kan kosta på sig. “John/Jonna” vet iof inte heller vad dom vill ha eller behöver. Men är snygga. Eller rika. Syns på TV. Måste alltså veta. Känna sanningen. Den som är fördold för oss andra. Som de gjorde redan på högstadiet.
Har aldrig följt flocken själv. Ingen vits att börja med det nu. Såklart är det inte det.
Men nu så. Låt denna vackra förvinterdag börja.
Jag gubbsomnar till nyheterna. Sådär som det kan vara. I min ålder. När man är trött. Lite förkylningsmosig. Ja och nyheterna är inte ens intressanta som rubriker. Men vaknar när de är slut. Går ner och låtsasjobbar. Som om det gjorde någon skillnad. För någon endaste en.
K rusar ner eftersom hon har hittat information från LjusNet. På Facebook. Jaha!? Jag håller koll på deras informationssida, Trte ggr om dan ungefär. Ingenting. Ja, ja alla har väl Facebookkonto… eller… Men nu når mig ju “nyheten” ändå. Det behöver inte gnällas alls. Den säger att det skall tidsbokas. För installation. Så jag hoppas på samtal då och en ledig tid i närtid. Har alltid varit bra på att hoppas nämligen. Spannet är vecka 45 -51. Jodå. “Var nu inte för ivrig Åke Hedman”.
Går mycket dag. Fram och tillbaks och fram och tillbaks. Så är det när man inte längre äger en bärbar och vill testa monterade grejer. Men nu i låtsaskontorslokaler. Det kunde vara värre. De kunde ha suttit på vinden. Grejerna. Eller på annan ort. Men jag behöver såklart det där vandrandet dessutom. Ofta och mycket promenerande stärker. Låtsasprogrammerare behöver.
Gitarren står där fortfarande oanvänd. Gillar inte alls. Men har inte pirret i just den nerven just nu. Det är olika. Jag vet att det kommer. Med lugnet. När allt annat har lagts längre ner i klarhögarna.
Fast vad spelar det för roll. Såklart. Liv rullar på ändå. Man står där. Ganska stilla. Kan leva med det.
Äntligen börjar de där PIR sensorerna och dörrbrytarna leverera lite event. Det skulle de gjort i våras, långt innan sommaren. Men nu har året varit som det varit. Bättre sent än aldrig gäller kanske även på den här kullen.
Inget märkvärdigt såklart. Men undertecknad får lite “real-world” data att låtsasjobba med. Larm, ljus och låsstyrning blir bieffekter av det hela.
Nu går vi vidare till nästa del. Men först lite kaffe.
Bokmässa i Bollnäs. Lokalt. Lokala författare. Lokala förlag. Trångt.
Vid borden sitter de självutgivarna. De som tagit sig hela vägen. Som har haft mer energi, jävlar anamma och kraft än en sådan som jag, och andra, som väl också drömt om den där egna boken, men som aldrig tagit sig hela vägen och aldrig kommer att göra det i brist på talang, ambitioner och pengar. Jodå de finns de med PR resurser här också. Stora affischer, proffsiga roll-up’s. med bilder på dem själva med storleendet påkopplat. Så som man nog måste vara för att sälja. För att synas. Antar jag. Gissar jag. Förundras jag av eftersom jag själv aldrig skulle vågat slå på den brytaren.
Men de flesta. Ett bord. En hög böcker. Ibland två högar med böcker. Japp, man är officiellt författare om man ger ut två. Men har man gett ut en är man fortfarande en wannabe. Fast ingen känner naturligtvis så när man sitter här förväntansfullt vid sitt bord.
Men satan vad proffsiga de ser ut alla de där böckerna. Det är inga lortiga smaklösa omslag som de jag skulle lyckas åstadkomma vid en egenproduktion. Nej, här är det professionella omslag som kostat en del att få till. Snyggt och prydligt. Riktiga böcker. Jag är säker på att en del är riktigt bra dessutom. Lika säker som jag är på att minst hälften skulle behöva tre omskrivningar till och en lektör.
Men vetandes allt detta, så tänker jag mig ändå alla de här böckerna på borden som höjdarböcker, mästerverk. Man måste börja där. Alltid. Det gör mig ledsen. Därför att även om en av de största författarna som världen har skådat sitter på en av de här stolarna (eller står – några gör faktiskt det också) så kommer världen inte att få kännedom om hans eller hennes verk. Det är de där med roll-up’sen och PR resurserna som världen får skåda. De som högljutt ställer sig längst fram bakom stjärnorna och kungligheterna som redan står där i fronten eftersom de föddes (eller betalade) för den positionen.
Men världen fungerar så. Tur och kontakter driver kulturen. Ja kanske pengar också. De som aldrig, nästan, når producenterna. Men ingen skillnad där såklart. Bönder och arbetare drabbas väl av samma fördelning av resurser.
Går ut från kulturhuset efter en kvart. Det är för trångt. För många fåfänga hopp som suger energi av mig. Ja och äcklande storhet och höga hästar där de man en gång pratade med som jämlikar inte längre hälsar. Storheter. Kungar av Hälsingland. Må jag aldrig bli sådan.
Det jag minns och tar med mig därifrån är hon som läser från sin bok där från scenen, nej hon kan knappt läsa, nervös kanske. Sextiotal, hon är homosexuell, homosexualitet är klassat som en sjukdom, så de homosexuella bestämmer sig en vecka för att sjukskriva sig allesammans. Vilket de gör en vecka. Det är mycket som haltar i Stockholm den veckan… En del verkställer istället för att gnälla. Banar väg för andra.
Bra ide’ tänker jag och går ut i höstsolen som är sant förlåtande mot en obegåvad ocool gubbe en dag som denna.
Jordens arvingar av Ildefonso Falcones
Har man läst Katedralen vi havet, så har man såklart förväntningar på den här boken liksom man hade på uppföljaren till Katedralen vid havet. Men om den första är ett verkligt mästerverk som man bär med sig livet ut så når den här, liksom den direkta efterföljaren gjorde, inte fram dit. Långt ifrån. Men dåligt? Icke.
Jag läser den här boken med glädje. Fast ibland känns det som om författaren sitter där och skriver nya sidor och kapitel som läggs till där i slutet, just i den stund jag läser, för den tar liksom aldrig slut. Det rullar på.
Ja sen är det eländet. Det här är värre än en värld styrd av en moderatledare tillsammans med KD och SD. De rika gör som de vill och det fattiga är deras spelpjäser som skall hållas kvar där nere till varje pris eftersom just det är garanten för de privilegierades lyckliga livsstil. Så mycket elände och olycka alltså så att till och med en fascistledare skulle gotta sig åt det.
Men värst av allt är kyrkan. Allt det där skenheliga som en gammal Edsbybo så väl känner igen från 70-talets Edsbyn, men som här är så mycket värre, eftersom kyrkan besitter sån makt i sitt samarbete med de styrande. Jag kräktes då på det där och jag kräks nu på det där.
Men en bok som man kan läsa? Ja absolut. I alla fall om man har lite tid.
Andra böcker jag läst finns här.