Month: October 2019

Sov gott världen. En låtsasarbetsdag är slut. En Hujlk, en säng, en bok väntar. Gott liv.

Kaffe. Jag försöker hålla mig från det på morgonen. Därför att om jag gör det så blir lunchkoppen så mycket godare. Men ibland går det såklart inte. Som idag. Det behövs kaffe för att få igång de inre maskinerierna. Har man inte åtminstone lite ont i magen lever man liksom inte.

Så jag sitter här och smuttar. Jag är väl egentligen lika dålig på att dricka kaffe som att dricka öl. Det går långsamt. Det skall njutas. Men det är som det är. Jag har ingen anledning att ändra på det.

Ute ligger det där gråa vädret som om det var ständigt närvarande skulle vilja få mig att ge upp allt och avsluta. Det är deprimerande. Stockholmsväder. Samma fukt som hänger i luften hela november och under en del av december också i södra Sverige. Här uppe slipper vi det där såklart när kylan och snön vältrar sig in. Japp, föredrar faktiskt kylan. Det här gråvädret lyfter inga själar upp mot himlen.

Fast bra låtsasjobbarväder är det naturligtvis. Ja och eftersom det är själva essensen i livet så vem är jag att klaga? Nä, just det.

Mina ben och knän börjar sakta återgå till normal funktion igen efter antibiotikakurer. Piggheten och suget är också tillbaka. Axeln den är väl ungefär som före operationen. Jag lyfter fortfarande högern med min vänster mellan mus och tangentbord. Japp som förr. Men än finns det hopp. Skall börja fysioterapi snart. Där finns det en skopa mer rörlighet och styrka att hämta hoppas jag.

Men nu skall jag dyka ner i mina klara vatten. Många vackra, färggranna fiskar finns det där och alldeles lagom tempererat är det. Ingen dum värld att befinna sig i alltså. Jag flyter omkring där en dag utan problem som vilken surfare som helst. Japp, det är nu du skall känna avund.,

Ha en bra dag proletärer!

Jag står där halvnaken i fönstret och spannar efter tomtar i oljuset där genom ett fönster inatt runt halv tre. Japp, skall man ändå upp och lätta sig kan man lika gärna passa på att spana ut mot skogen. Det är där dom finns. K’s farmor såg dem i blåbärsriset, ofta, så varför skall då inte jag också kunna få se en eller två eller ett helt gäng på väg till någon fest. Därför spanar jag. Ännu så länge har de undgått mig dock. Men jag är säker på att en dag, ja då står det en liten tomte där ute. Sen vet jag äntligen med säkerhet om tomtarnas luva är röd eller grå. En fråga jag grubblat länge på. En av de stora frågorna.

Det måste såklart vara fullmåne eller eller åtminstone nästan. Oljus. Annars ser man inget. Men i oljuset under denna natt, det som ännu inte fått vinterns blåaktiga ton, det där som skapar en magiskt glittrande värld i vinterriket, syns alltså inga tomtar. Det är bara jag och natten som finns där. Till och med fladdermössen har lämnat arenan och de där sista nattfjärilarna som klistrar sig på fönstren under den första frosten är också borta.

Fast man syns såklart. Kanske av ett lodjur som sitter där en bit upp på berget och njuter av en natt med lagom ljus att jaga i. Fast på katters vis föraktar det mig såklart. Min osmidighet. Min mage. Min pluffsighet. Det ger mig bara en blick innan det tyst smyger iväg längre upp på berget.

Eller kanske älgen också ser mig. Den som gömmer sig för alla älgjägare som vallfärdar ut i skogen för älgjakten som börjar den här veckan. Jag nickar rmot den. Där den kanske står utan att synas. Lugnar den. “Här kan du stanna” skickar jag telepatiskt. Här kommer inga jägare in. Jag tror det fungerar. Det känns så.

Jag tar mig några bondkakor ur burken som står där och inbjuder till det. Jodå, man får också vid den här tiden. Man skall ju orka sova några timmar till. Står där sen och slötittar en stund till medans bondkakor tuggas sönder och sväljs. Vi går mot gryning. Men än regerar oljuset. Jag vandrar mot den knöliga sängen.

Livet är gott – eftersom man lever.