Day: 21 October 2019

Jag ger upp. Lite tidigare än vanligt. Ögon grusas. Måne förkylning på väg. Vill inte. Hinner inte. Men där finns inte val. Möjligen vitlök. Eller annan huskur. Men jag står upp. Tar emot. Om det nu blir så. Det vet man imorgon. Om det snörvlas. Om ocool gubbe vill ligga kvar i sängen när han borde gå upp.

På sjukhuset. Senast och före det och före det. Jag behöver ingen bedövning. De flesta, ja nästan alla, behöver det säger sköterskan. Det är beundransvärt tydligen. Och jag tänker på mannen på sjukhuset som gick igenom samma operation som jag. Han som hade så jävla ont. Morfinerade sig när jag klarade mig med Alvedon. Tänker att man är olika. Inte bättre eller sämre. Vi har bara olika konstruktion. Smärta ÄR personligt och därmed basta. Och åt helvete med det där beundransvärda. Tänk om de som har ondare känner saker som jag aldrig kommer ett få känna. Tänk om en smekning av deras käresta också känns tusen gånger mer än en smekning gör av min käresta på min arm. Vem är förloraren då? Vem har den mest beundransvärda nervuppsättningen då? Vi är olika. Allesammans. Tittar man från olika vinklar är vi alla en av de beundransvärda. De som bara ser ett är bara dumma i huvudet. Fast det vet vi ju. Har alltid vetat. Ändå styr de och ställer i så mycket tänkande och görande. Åt helvete med det.’

Nu soptunna, hulk, bok. Sen sova. Imorgon är en annan dag. Förkyld eller inte återstår att se. Nu ger jag upp för ikväll.

God natt!

Jsg kokar te. Ser på pelargonen där i fönstret. En av mina “tanter”. Japp jag kallar dem så. Gänget av pelargoner som ofta får mig att le av hänförelse över deras skönhet här på låtsaskontoret.

Jag talar om för dem att väderprognosen säger att allt det där vita där ute, det skall smälta bort igen. “Senast imorgon” lovar jag. Inget nytt snöfall i sikte. På ett tag. Vi ser bara tio dagar in i framtiden och det med stor osäkerhet. “Så håll ut kära tant”. Blomma för livet några veckor till. Låt oss låtsas att Sydafrikanska slätter blommar någon vecka här i överflöd, ja som en blek men kär reproduktion då, inne på ett låtsakontor i Los. Ja och låt oss längta dit. Till sol och hav och frihet och en annna värld.

En ny vecka här. Man borde hinna en del. Visserligen tjuvstartade min vecka igår. Men jag lär väl inte hinna lika mycket som jag hoppas ändå. Men med ålder infinner sig ett visst lugn., Man upprörs inte så lätt över dylika ting. Gräver på istället där i sin grop.

“Sophämtning” är en enda noteringen i kalendern den här veckan. Inget att bli för exalterad över. Nog skall man väl orka med att baxa fram den där tunnan. Ja ta tillbaks den också. Nu till dess vinterplats. Nära huset. En eftergift för årstiden.

Ambitionen för höger arm är att jag skall kunna kamma mig och klä mig. Fyioterapeutinstruktioner från sjukhuset. Det går utför. Eller tillbaks. Jag måste få med “skotta snö” där också. Annars går det ju inte. Nej inte alls.

Men gammal. Kan leva med det där också.

Såklart.

Nu skall jag dricka mitt te. Sen vänta tills solen går ner ordentligt bakom bergen igen. Borde väl vara helt nedgången vid midnatt ungefär. Under tiden låtsasjobbar jag väl lite. För freden.