Jag har svårt att läsa vid matbordet. Alla de där gratistidningarna som jag alltid dammsuger på innehåll. Nu går det nästan inte läsa dem. Det blir för kämpigt. Hoppar över de långa texterna som jag förut kastade mig in i med förtjusning. Jag slänger dem irriterat ifrån mig oftast. Tittar ut genom fönstret istället. Ser inte mycket där heller.
Ikväll är det svårt att läsa undertexter igen på TV’n. Hela dan, innan, när jag försök installera gråter jag nästan för att det blir så svårt. Men mest irriterad. Alltså förbannad. JÄVLAR!!! Liksom. Så jobbigt. Avståndsbedömningen är helt åt helvete när jag löder. Kolven en centimeter framför eller en centimeter bakom. Det tar tid att justera. Alla felbedömningar överdrivna av förstoringsögonen som alltid sitter där på panna.
Vissa dagar ser jag bättre. Andra sämre. Riktigt bra om man mäter. Tydligen. Men inte så i vardagen. Åt helvete.
Det skall bli sämre. Det är ingen fara. Det är bara inledningen på något grått. Jag klarar inte av det där att klaga. Gnälla. Hävda att det är åt helvete. Gå före i långa köer. Står ut istället. Fast fel där. Står nästan ut.
Grå starr är ett helvete. Eller blir. Tror en enöging. Rika går privat. Såklart. Löser problemet. Ropar sen; “vad är problemet?”. Fast de flesta “rika” lånar såklart. Låtsas vara rika.
Fredagen är slut. Min bok kan jag i alla fall läsa utan problem. Tio centimeter är läsavståndet. Som en riktig nörd,. Jo, den är tung och tjock. En utmaningen för en enarmad. Men det går. Vänsterarmsträning.
Men en skitfredag i allt annat. Uppdateringen av datorn slutar med att Grub går åt helvete. Men fixar. Installationerna av elektronik i kåken blir sena och går med snigelfart. Försöker hinna klart innan kvällsmaten är klar. Men hinner såklart inte. Slutar dagen stressad och frustrerad.
Fast lugnare nu.
Fast lite irriterad fortfarande. Som en hund som kört för hårt. Det är en lång väg ner.
Imorgon bokmässa i Bollnäs. En av de där gångerna när jag får uppleva den riktiga världen. Alltså inte “se” världen numera. Men egentligen har jag väl inget där att gör heller. Jag är verkligen ingen kultursnubbe. Bara en enkel läsare. Men det skall handlas och det skall skötas om gravar, så inget är bortkastat. Som författare skulle jag aldrig klara av det där efter-boken-är-klar biten. Det är alldeles för mycket prostitution över det där. Men kanske är det bra för ens ego med turnéerna och alla människor som vill ha några “personliga” textrader inskrivna i sina böcker. Men priset för den egoboosten är för högt för att jag skulle betala det tror jag.
Fast nu för tiden syns ju till och med den hemlige Winnerbäck i blaskor och på TV. Snart dyker väl “Mindcraftmannen från Edsbyn”, Notch, upp i någon pratshow också. Inflation i självdöd. De ångrar sig säkert allesammans. Sen. I vågdalarna.
Det är underligt det där med berömmelse. En gång i tiden skulle jag ha sålt min själ för att nå den. Nu är jag beredd att göra samma sak för att slippa den. Tänka sig… Om man vetat att det skulle bli så då. Förr. Fast mycket handlar väl det där om “älska mig” som så mycket annat. Att man inte egentligen inte tycker att man är värd att älskas som den man är. Att man måste bli något annat, någon annan, någo(n/t) som folk ser upp till, för att bli värd att älska. Finns såklart en del sorglighet i det. Som man såklart inte växer från. Bara accepterar.
Men min dag är slut. Imorgon skall klockan ställas tillbaks en timme. Sen blir det nattsvarta morgnar, ja som om det inte redan är det. Hela dagarna levs ju i mörker under hösten. Men seglar vi på så vänder vi snart mot ljuset igen. Under tiden får man stödja det där ljusbehovet med stearinljus. Sådana skall inhandlas imorgon. En bunt. Lugn i pinnform med veke.
Lev väl kamrater.
