Bokmässa i Bollnäs. Lokalt. Lokala författare. Lokala förlag. Trångt.
Vid borden sitter de självutgivarna. De som tagit sig hela vägen. Som har haft mer energi, jävlar anamma och kraft än en sådan som jag, och andra, som väl också drömt om den där egna boken, men som aldrig tagit sig hela vägen och aldrig kommer att göra det i brist på talang, ambitioner och pengar. Jodå de finns de med PR resurser här också. Stora affischer, proffsiga roll-up’s. med bilder på dem själva med storleendet påkopplat. Så som man nog måste vara för att sälja. För att synas. Antar jag. Gissar jag. Förundras jag av eftersom jag själv aldrig skulle vågat slå på den brytaren.
Men de flesta. Ett bord. En hög böcker. Ibland två högar med böcker. Japp, man är officiellt författare om man ger ut två. Men har man gett ut en är man fortfarande en wannabe. Fast ingen känner naturligtvis så när man sitter här förväntansfullt vid sitt bord.
Men satan vad proffsiga de ser ut alla de där böckerna. Det är inga lortiga smaklösa omslag som de jag skulle lyckas åstadkomma vid en egenproduktion. Nej, här är det professionella omslag som kostat en del att få till. Snyggt och prydligt. Riktiga böcker. Jag är säker på att en del är riktigt bra dessutom. Lika säker som jag är på att minst hälften skulle behöva tre omskrivningar till och en lektör.
Men vetandes allt detta, så tänker jag mig ändå alla de här böckerna på borden som höjdarböcker, mästerverk. Man måste börja där. Alltid. Det gör mig ledsen. Därför att även om en av de största författarna som världen har skådat sitter på en av de här stolarna (eller står – några gör faktiskt det också) så kommer världen inte att få kännedom om hans eller hennes verk. Det är de där med roll-up’sen och PR resurserna som världen får skåda. De som högljutt ställer sig längst fram bakom stjärnorna och kungligheterna som redan står där i fronten eftersom de föddes (eller betalade) för den positionen.
Men världen fungerar så. Tur och kontakter driver kulturen. Ja kanske pengar också. De som aldrig, nästan, når producenterna. Men ingen skillnad där såklart. Bönder och arbetare drabbas väl av samma fördelning av resurser.
Går ut från kulturhuset efter en kvart. Det är för trångt. För många fåfänga hopp som suger energi av mig. Ja och äcklande storhet och höga hästar där de man en gång pratade med som jämlikar inte längre hälsar. Storheter. Kungar av Hälsingland. Må jag aldrig bli sådan.
Det jag minns och tar med mig därifrån är hon som läser från sin bok där från scenen, nej hon kan knappt läsa, nervös kanske. Sextiotal, hon är homosexuell, homosexualitet är klassat som en sjukdom, så de homosexuella bestämmer sig en vecka för att sjukskriva sig allesammans. Vilket de gör en vecka. Det är mycket som haltar i Stockholm den veckan… En del verkställer istället för att gnälla. Banar väg för andra.
Bra ide’ tänker jag och går ut i höstsolen som är sant förlåtande mot en obegåvad ocool gubbe en dag som denna.
