Month: November 2019

Ställer ut soptunnan. Det är -4. Ingen temperatur för en riktig Norrlänning såklart. Men för mig, en enkel ocool gubbe, innebär det att jag håller på att frysa ihjäl. Fryslort är man. Fryslort blir man inte. Så in rusar jag snabbt. Så snabbt nu en gammal gubbe kan röra sig.

Kör 🙁 listan idag. Melankolin är över mig. Underligt är att den listan är mycket längre än 🙂 listan. Så ofta som jag trollar mig ner i melankolin så borde det väl vara tvärtom. Men det kan inte hjälpas, det är väl det där med att ha sin födelsedag kring allhelgonahelgen igen. Ingen kan bli riktigt munter med en sådan uppväxt. Det förstår ju alla.

Nu är det ju så att jag gillar det där lite låga. Är som mest kreativ här nere. Njuter lite av det helt enkelt. Ja det är väl något fel på mig helt enkelt.

Imorgon skall kamrat opereras för cancer, Jag sitter såklart här och håller alla tummar. Men det brukar gå bra. Folket i Uppsala är duktiga. En tidig upptäckt brukar resultera i fortsatt långt liv. I det här fallet är alla prognoser goda efter vad jag förstår. Men allvarligt ändå såklart. Det är liksom inget skämt. Fuck Cancer!

Jag borde egentligen gå och lägga mig men sitter här och knappar kod ändå. Det är ju sånt som en sådan där som jag gör. Är inte bra på något annat. Ja, är jag ens bra på det?`Hur avgör man sådant. Andra avgör såklart. Ofta de som inte har en aning. Då är man såklart sänkt redan från start. Jag är så oerhört avundsjuk på dem som har folk omkring sig som tror på det dom gör och stöttar dom. Ja, jo, och visst. Man skall inte vara avundsjuk. Det är fult och dumt. Men jag är det i alla fall. Just när det gäller det här. Inser att det gör mig till en dålig människa.

Men på torsdag blir det alltså fiber här i huset om inget oförutsett händer. Jag tror inte riktigt på det där innan allt är på plats och fungerar. Men en milstolpe är det. Om det fungerar. FANTASTISKT!

Fast än finns lite tid att knappa på innan låtsasarbetsdagen är till ända. Imorgon är en annan dag. Vi får se om det blir 🙂 listan eller 🙁 listan imorgon. Idag vet ingen.

Så vinner han, Kung Bore, till slut. Det är en kall natt, det skall bli en kall vecka, ute huttrar och dör växter som inte fått något täcke av snö som håller värmen.

Men visst. Kungen vinner varje år. Precis som han till slut förlorar sitt imperium på våren. Det där är nästan en sanning. Det har funnits år när den inte infriades. Artonhundrasextiosju och åtta t.ex. Det lär hända igen. Och alla kommer att ropa “mäh!?” då när det händer precis som mänsklighetens korta minne alltid påbjuder. Alltid oförberedda.

K har morgonmöte och hastar upp ur sängen. Jag ligger kvar en stund till. Vill inte möta det där kalla. Men måndag är en av de helt utmärkta dagarna i min vecka så strax efter henne är jag uppe jag med. Sugen och glad över att leva. Ja jag vet. Det låter hurtigt. Har man aldrig varit igenom någon skitig sörja så kan man såklart inte förstå det där. Men har man det, vistats i sörjan, ja då ler man över en ny dag utan oro, svält och umbäranden.

Den sista delen i fiberinstallationerna skall börja här i Los imorgon. Men ingen har ringt och bokat tid så man är väl inte med på början av den där listan. Hoppas gör man såklart. Men har man väntat såhär länge kan man såklart vänta ett tag till.

Men här börjar min vecka.

En enda dag är den där. Sen är den borta. Naturen kan det där med att skämma bort och slösa. Kristi korsfästelse kallar somliga den. Anda, som jag, kallar den Passionsblomma. För passionen tror jag på. Också den som är kort.

Inhandlad som en blyg stickling en gång av K. Nu så fullvuxen man kan bli som inomhusväxt.

Ett under i novembermörkret.

Hulkstopp. Man får mecka lite, sen vänta på att allt kommer igång igen. En del av livet. Jag suckar inte längre ens. Hör uppvärmningssäsongen till.

Somnar såklart. Till nyheterna. Det visste jag definitivt att så skulle det bli redan vid lunchtid idag. Det trötta har satt sig hårt fast inom mig den här veckan. Det är bara låtsasarbete som kan hålla mig igång. Vila – ja det blir sova. Möjligen läsa. En stund. Innan jag somnar.

Antagligen är jag den tråkigaste människan i världen. Borde få pokaler och blommor som bevis på det. Men att jag är det, det skiter jag i. Jag är i alla fall fullt närvarande när jag är vaken. Inte levandes i en “bättre” sociala mediers telefonvärld.

Kom på att jag nog aldrig tagit initiativet till de relationer jag haft i livet. Jo kanske en gång. Men hon ville inte ha mig. Men alla andra gånger har det varit flickorna. “Ska vi dansa?”. “Ska vi gå hem till mig?” Själv har jag aldrig gjort de där inviterna. Bara sagt ja. Varenda gång.

Japp K med. “Skall vi dansa?”. Sen blev det som det blev. Snart fyrtio år sen nu. Otroligt.

Träffade en kvinna här i Los som har en kompis i Edsbyn som hade visat henne en bild som hon hade på mig som ung. “Hon hade varit såååå kär i mig”. Ja och jodå och jag har fått höra det där av andra och om andra. Att det fanns människor som tänkte på en då och där. Men då, när det begav sig, när då var nu, fanns det minsann inte en enda en som såg mig. För det mesta gick jag hem ensam. Det var jag och en gitarr och en massa sånger.

Fast kanske lyssnade jag inte riktigt där i vinden. Det hade kanske varit skillnad om jag gjort det. Fast Jompa som kunde få vem han ville bara genom att le lite stod väl där själv för det mesta han med. Vi ville väl musik så jävla mycket båda två. Var lika på det viset.

Men bra såhär i retrospektiv såklart. Hade jag stannat hade allt annat stannat också. Fabrik, rockstjärnedrömmar ett helt liv. Nope, då hade det nog blivit älgstudsare in i munnen och att trycka av. Om man vågat. För feg för det också säkert. Men faktum är att mycket i mitt liv började den där dan då jag lämnade byn. Plötsligt fanns det inte så mycket gamla tyngder och förväntningar att bära runt på. En fri fågel flyger högre än en som är fånge.

Ja sen flytten till Los. Ett misstag såklart. Men här är vi. Ett val. Man får stå för de val man gör. Någon mening har det väl varit med detta också. Kanske. Eller också är det så att det inte finns någon mening med allt som händer i livet. Det bara sker ändå. Men det fungerar. Känner ingen längtan efter varken gevärspipa i munnen eller dynamitgubbar kring kroppen.

Ändå är man alltså sextiotre om några timmar. Livet åderlåts. Bit för bit. Jag har älskat livet. Det kan ingen ta ifrån mig faktiskt. Vill fortfarande så mycket. Älskar en ny dag. En ny vecka. En ny månad. De man får som gåvor, inte som straff.

Nu skall jag läsa en stund. Antagligen somnar jag ganska snabbt efter den stunden. Sådant är mitt liv. Inget speciellt. Bara en vanlig ocool gubbes liv som aldrig krävde att bli annat än just en sådan och inget annat.