Month: November 2019

Löningsdag och Bollnäs. Bunkring. Vi gör en stor handling i månaden. Sen fyller vi på med fil och yoghurt och lite frukt någon gång ibland under resten av tiden. Vanligtvis inträffar storhandling fredag efter löning. Men idag skall den ske direkt, nu, på stubben, pronto. Det är julförberedelsernas fel. Det skall bakas på fredag. Då finns inte tid till handling. Nope!

Så så är det. Bollnäs fram och tillbaks. Fattigare när man återvänder än när man åkte. Tröttare med. Klockan hinner bli tio innan vi är hemma. Det är inte mycket låtsastid kvar av en sådan dag för låtsasjobb.

Det tråkiga med en sådan här dag för min del är att hela dan blir pajad. Vi skall inte åka förrän vid fyra. Men för mig blir dan bara till en väntsträcka fram till den där tiden då det skall faras iväg. Jag kan inte riktigt gå in i koncentrationen när det är något i görningen senare. Jag kunde lika gärna ligga och sova tills det är dags. Och, javisst jag segkodar, går ut och skottar upp nattens snö, plockar ihop lite, segkodar lite till. Något riktigt låtsasjobb blir det liksom inte. Mest vänta-på-nästa-grej-jobb. Hatar det där hos mig själv. Förstår inte riktigt varför det blir sådär. Det finns hur mycket som helst att göra. Det som skall göras är inte tråkigt, …. nåja… inte SÅ tråkigt. Förresten har jag inget emot de där tråkiga grejerna. Jag fixar dem. En efter en. Bort med dom. Så att man får ta sig fram till de där minuterna av kul, kul, roligt. Färdsträckorna är inget problem så länge jag ser målet.

Nu sitter jag här på låtsaskontoret och undrar om det inte helt enkelt är bäst att gå och lägga sig helt enkelt. Det är en ny dag imorgon och kanske – kanske – kan man vakna pigg och utvilad och fånga den.

Fast egentligen skulle man väl låtsasjobba en timme till. Ta igen det som förlorats. Ja, åtminstone lite. Men va fan. Vad är det för ett liv. låtsasjobbar jag inte tillräckligt mycket som det är? Är ens det ett vettigt liv?

Kanske. Kanske inte.

Det går att ha åsikter om den saken. Men svar…. Nope…

Mer snö blir det hur som hest imorgon. En decimeter säger prognosen. Japp, den skall skottas upp den med. Det har jag inget emot. Det kan till och med vara skönt att stå där ute med skyffeln och flytta snöflingor från ett ställe till ett annat. Fast prognoser är prognoser. Man vet först imorgon hur det blir med det där.

Men va fan. Går ner och hälsar på Hulken lite. Honom kan man alltid fördriva lite tid med. Den store gröne är en bra lyssnare. Alltid redo att lyssna på en ocool gubbes gnäll.

Jag somnar en kvart i låtsaskontorsstolen idag. Det betyder att man rean är slut. Eller också är det “gammeln”. Det är mycket “gammeln” nu för tiden som gör sig påmind. Det får vara som det vill. Pigg blev jag efter den där kvarten i alla fall. De smarta och coola kallar det där “powernap”. Vi ocoola och knappt kloka “söva en stund”.

Jag skulle behöva eoner av tid för att hinna med. Det finns hur mycket som helst att göra. Japp, skall man äta en elefant tar man en tugga i taget. Ja och jag tuggar och tuggar och tuggar.

Varma fläcken är där den brukar varta såklart. Nu börjar den få formen av ett hål eller i alla fall en fördjupning i asfalten. Trollboställe eller helvete där under. Själv tror jag på tomteverkstad.

Godnatt!

T hälsar på. Kamrater förr. Kamrater nu. Han nyopererad för prostatacancer. Har besvär. Jag, som jag är med mina småkrämpor. Vi är märkta av levda liv.

Jag möter en gubbe. Han möter en gubbe. När vi båda var för sig tittar oss i spegeln ser ingen av oss en gubbe. Det är konstigt det där. Man ser bara sin egen ålder när man studerar andra. Där och hos träd som var små när man var barn men är stora och fullvuxna nu, inser man sin egen ålder. Inuti är man evigt tjugotvå.

Men det är så enkelt med en människor man känt ett helt liv, Det bara fortgår. Behöver inte prata så mycket gamla minnen. Man har många av dem gemensamma ändå. De behöver inte ältas. Vi håller oss till nuet. Mycket krämpor blir det såklart. Aj och oj liksom. Men glada tankar om fortsatt liv dominerar ändå.

En dag kommer en av oss stå ensam kvar och den andre vara borta. Ingen av oss vet idag vem som blir den som blir kvar. Jag är några år äldre. Sannolikheten att jag lämnar först är därför stor. Men ingen vet.

T. är nog den ende riktige vän jag haft i mitt liv. Att stå ensam kvar utan honom skulle bli början på något sämre. Att den sista länken tillbaks klipptes av och försvann för evigt.

Men än lever vi. Än kan vi röra på oss. Än finns det hopp. Hur länge vet ingen.