Hulkstopp. Man får mecka lite, sen vänta på att allt kommer igång igen. En del av livet. Jag suckar inte längre ens. Hör uppvärmningssäsongen till.
Somnar såklart. Till nyheterna. Det visste jag definitivt att så skulle det bli redan vid lunchtid idag. Det trötta har satt sig hårt fast inom mig den här veckan. Det är bara låtsasarbete som kan hålla mig igång. Vila – ja det blir sova. Möjligen läsa. En stund. Innan jag somnar.
Antagligen är jag den tråkigaste människan i världen. Borde få pokaler och blommor som bevis på det. Men att jag är det, det skiter jag i. Jag är i alla fall fullt närvarande när jag är vaken. Inte levandes i en “bättre” sociala mediers telefonvärld.
Kom på att jag nog aldrig tagit initiativet till de relationer jag haft i livet. Jo kanske en gång. Men hon ville inte ha mig. Men alla andra gånger har det varit flickorna. “Ska vi dansa?”. “Ska vi gå hem till mig?” Själv har jag aldrig gjort de där inviterna. Bara sagt ja. Varenda gång.
Japp K med. “Skall vi dansa?”. Sen blev det som det blev. Snart fyrtio år sen nu. Otroligt.
Träffade en kvinna här i Los som har en kompis i Edsbyn som hade visat henne en bild som hon hade på mig som ung. “Hon hade varit såååå kär i mig”. Ja och jodå och jag har fått höra det där av andra och om andra. Att det fanns människor som tänkte på en då och där. Men då, när det begav sig, när då var nu, fanns det minsann inte en enda en som såg mig. För det mesta gick jag hem ensam. Det var jag och en gitarr och en massa sånger.
Fast kanske lyssnade jag inte riktigt där i vinden. Det hade kanske varit skillnad om jag gjort det. Fast Jompa som kunde få vem han ville bara genom att le lite stod väl där själv för det mesta han med. Vi ville väl musik så jävla mycket båda två. Var lika på det viset.
Men bra såhär i retrospektiv såklart. Hade jag stannat hade allt annat stannat också. Fabrik, rockstjärnedrömmar ett helt liv. Nope, då hade det nog blivit älgstudsare in i munnen och att trycka av. Om man vågat. För feg för det också säkert. Men faktum är att mycket i mitt liv började den där dan då jag lämnade byn. Plötsligt fanns det inte så mycket gamla tyngder och förväntningar att bära runt på. En fri fågel flyger högre än en som är fånge.
Ja sen flytten till Los. Ett misstag såklart. Men här är vi. Ett val. Man får stå för de val man gör. Någon mening har det väl varit med detta också. Kanske. Eller också är det så att det inte finns någon mening med allt som händer i livet. Det bara sker ändå. Men det fungerar. Känner ingen längtan efter varken gevärspipa i munnen eller dynamitgubbar kring kroppen.
Ändå är man alltså sextiotre om några timmar. Livet åderlåts. Bit för bit. Jag har älskat livet. Det kan ingen ta ifrån mig faktiskt. Vill fortfarande så mycket. Älskar en ny dag. En ny vecka. En ny månad. De man får som gåvor, inte som straff.
Nu skall jag läsa en stund. Antagligen somnar jag ganska snabbt efter den stunden. Sådant är mitt liv. Inget speciellt. Bara en vanlig ocool gubbes liv som aldrig krävde att bli annat än just en sådan och inget annat.
