Mörker, mörker, och ännu mer mörker. Åker till hälsocentralen för att ta prov som förberedelse infört nästa sjukhusbesök. Denna räcka av sjukvård som aldrig tycks ta slut. Men alltid trevligt på vår lilla hälsocentral. Vänligt och kamratligt. En av många fördelar med Los.
Får höra att ännu en i min ålder åkt på prostatacancer i Los. Alla går inte längre att räkna nu. Det måste vara över snittet det här antalet definitivt. Varför, frågar man sig. Över huvud taget så känner man allt för många som åkt på det där nu. Imorgon kommer t.e.x god kamrat upp som är nyopererad i Uppsala. De flesta överlever. De kvarstående effekterna av operation och strålning blir olika. Men värda det om man får ett längre liv såklart. Men allt för många har dukat under också. Upptäckt skiten för sent. Ta PSA prov sa kamrat Staffan för många, många år sedan. Han som allt hopp var ute för och som dog ett år efteråt. “Ta PSA prov” sagt till varenda man han träffade som var över fyrtio. Då pratades det inte så mycket om prostatacancer. Numera verkar folk kunna prata om det, En bra utveckling. Gör det lättare att välja behandling. Öppenhet lättar på hjärntryck när dödsångest kryper sig på.
Här är det en trött dag. En riktigt trött dag. Skjutsar iväg ett adventspaket söderut. Annars blir det inte så mycket mer med dagen. Den där koncentrationen, inspirationen vill helt enkelt inte infinna sig. Jag väntar otåligt ut det trötta såklart. Ger mig inte. Trycker in kod med våld istället. Pressar in den fast den motvilligt spjärnar emot. Stor skillnad mot en vanlig dag då koden liksom flyter på plats som lätta fjädrar från ett svävande täcke med hål i som landar väl ordnade på ett lakan därunder.
Jo jag pratar ju med gammal musikstjärna idag också. Sjukskriven fram till jul. Går på när alla andra blir lediga. En gamling till. Van vid det såklart. Att jobba när andra är lediga. Artisternas aviga arbetssituation. Men han skriver musik nu. Fler låtar ligger kvar där i huvudet på honom. Det tycker jag är bra.
Studiodatorn har kraschat här igen. Konstigt. Får byta disk. Kanske också nätaggregat. Något skumt är det i alla fall. Men kanske är det här han/hon/det/guds finger som pekar på mig och säger att där, hos ocool gubbe, skall det minsann inte tillverkas mer (skit)musik. “Det finns andra som kan det där så mycket bättre”. Ja ni vet sådär som herrarna säger till dem där nere. “Försök inte”. “Stannar kvar där du är”. “Odugllng”.
Men jag har aldrig lyssnat på sådant där. Inte bugat så mycket för “herrarna” heller. Inte ens om de kallats gudar.
Låg en natt och tänkte på vilka i sitt förflutna och i nutid man skulle ge fem miljoner till om man satt där med femtio. Två identifierar jag ganska snabbt. Japp dom är värde lite guldkant. Men sen då? Jo, det finns en i nutid. Definitivt. Men att komma upp med fler än tre som gjort sig förtjänt av något sådant under ens liv blir svårt. Men kanske är tre en bra siffra. Det blir hur som helst trettiofem miljoner kvar som man får skänka till något open source grejs. Eller någon cancer fond. Eller något.
För vad skall man själv med femtio miljoner till!?
Kan man undra…
