Jag somnar en kvart i låtsaskontorsstolen idag. Det betyder att man rean är slut. Eller också är det “gammeln”. Det är mycket “gammeln” nu för tiden som gör sig påmind. Det får vara som det vill. Pigg blev jag efter den där kvarten i alla fall. De smarta och coola kallar det där “powernap”. Vi ocoola och knappt kloka “söva en stund”.
Jag skulle behöva eoner av tid för att hinna med. Det finns hur mycket som helst att göra. Japp, skall man äta en elefant tar man en tugga i taget. Ja och jag tuggar och tuggar och tuggar.
Varma fläcken är där den brukar varta såklart. Nu börjar den få formen av ett hål eller i alla fall en fördjupning i asfalten. Trollboställe eller helvete där under. Själv tror jag på tomteverkstad.
T hälsar på. Kamrater förr. Kamrater nu. Han nyopererad för prostatacancer. Har besvär. Jag, som jag är med mina småkrämpor. Vi är märkta av levda liv.
Jag möter en gubbe. Han möter en gubbe. När vi båda var för sig tittar oss i spegeln ser ingen av oss en gubbe. Det är konstigt det där. Man ser bara sin egen ålder när man studerar andra. Där och hos träd som var små när man var barn men är stora och fullvuxna nu, inser man sin egen ålder. Inuti är man evigt tjugotvå.
Men det är så enkelt med en människor man känt ett helt liv, Det bara fortgår. Behöver inte prata så mycket gamla minnen. Man har många av dem gemensamma ändå. De behöver inte ältas. Vi håller oss till nuet. Mycket krämpor blir det såklart. Aj och oj liksom. Men glada tankar om fortsatt liv dominerar ändå.
En dag kommer en av oss stå ensam kvar och den andre vara borta. Ingen av oss vet idag vem som blir den som blir kvar. Jag är några år äldre. Sannolikheten att jag lämnar först är därför stor. Men ingen vet.
T. är nog den ende riktige vän jag haft i mitt liv. Att stå ensam kvar utan honom skulle bli början på något sämre. Att den sista länken tillbaks klipptes av och försvann för evigt.
Men än lever vi. Än kan vi röra på oss. Än finns det hopp. Hur länge vet ingen.
Jag tycker att det faktum att världen nästan alltid minns de som folk då kallade “tokar” istället för dem som samtiden såg som stora och respekterade är en urskön erfarenhet man gör i livet. Tänk om prästen och stormännen här i bygden vetat då när Joll verkade att hans kronor en dag skulle hänga i domkyrkan i Uppsala. ja och att de själva skulle vara bortglömda, förutom deras överdimensionerade stenar som står där som strandade vrak på kyrkogårdarna.
En fläkt som sitter löst är enda problemet med studiodatorn. Det löser sig alltså. Men… va fan… Windows 10 licensen gäller inte längre när man bytt moderkort. Vilka as! Nåja det var en gratis uppdatering från sjuan. Får väl köra den då. Skit samma. Man tänker samtidigt “varför skall man porta sina grejer till den där miljön?” Men Redmond klarar sig väl utan mig och mitt såklart.
Installera hela skiten igen alltså. Urk! Eller köpa en sådan där tvåhundrakronorslicens. Men det tar emot. Såklart.
Idag besök av verklig människa. Ingen vanlighet. Gammal kamrat visserligen. Alltså ingen ny fräsch bekantskap. Men snart har vi känt varandra i femtio år. Det finns värden i sådant.
Underkylt regn här idag. Isgator ner för hälsingebergen. Skolskjutsarna parera de värsta backarna med tungan. Jobbpendlarna kör i diket.
En gång under den tid jag pendlade mellan Alfta och Los låg det tre bilar i diket på en kilometer väg. Man såg mycket jävligt väder då undre de åren under tidigare mornar och sena nätter. Fast det värsta jag varit med om är en resa till Orsa där ett oplogat snötäcke frusit till is som precis brast när man for fram över det. Styra var inte att tänka på. Man åkte åt det håll man åkte åt. Sex mil av det med familjen i bilen höjde pulsen. Men fram kom vi och helskinnade var vi när vi gjorde det.
Gårdagen blev ingen höjdare. Lyckas aldrig hitta den där riktiga inspirationen. Tänk om man skulle vara tvungen att leva ett helt liv så. Nej det skulle jag inte klara av. Där finns min gräns. Akilleshälen.
Men nu skall jag försöka åstadkomma något av värde. Värde för mig “that is”. Snart är det jul…
