Month: December 2019

Jag vet inte från vilket år den här bilden är ifrån. Men det har gått några år. Ganska många. Som det gör.

Jag fick en gratis utställningsplats på en IoT konferens i Eindhoven i Holland. En specialare för open source folk. Visste såklart inte hur jag skulle ta mig dit. Man lever ändå med rätt knappa marginaler även i riktiga jobbtider som open source utvecklare. Men en vän övertygade mig om Ryan Air’s förträfflighet och låga priser. Efter att ja hittat ett billigt hotell i utkanten av Eindhoven – Philips huvudstad – så drog jag.

Allt det här hände i början av Juni. Ett flygplan från Skavsta och en resa dit genom en del av Sverige som är som vackrast just den här tiden. En snabb transport till Nederländerna och ett annat sommarvackert land.

Här passar jag på att träffa folk som man bara pratat med genom mail under många år. Roligt såklart. Hinner ta en dagstur till Amsterdam. Vandrar där ensam efter gatorna och önskar att K hade varit med.

Fast nu var det den där bilden. Du får förlåta. Som vanligt sköljer minnena över en om man börjar nysta i något.

Konferensen var som konferenser brukar vara. En del är bra och en del är uselt. Skåpmat och nollor har en tendens att få framskjutna positioner på sådana här tillställningar. Men som vanligt är mötena med människor det som är det verkligt givande.

Den dag när bilden togs så gick en jury runt och intervjuade de open source project som fanns på plats. Just när dom gick förbi vårt bord så satt jag i en annan lokal och lyssnade på ett gäng från Rotterdam som hade spännande IoT idéer för stadens utveckling. Några kamrater från mailinglistorna stod vid VSCP bordet.

Ja, hur som helst. När priserna skulle delas ut så fick OpenHAB första priset. När tredje priset presenterades så var det VSCP. Priserna bestod av två röda tröjor i storlek small. Jag tror att dom till och med var för små för mina söner. Blev nog aldrig ens använda. Det är dom jag står där på scen på bilden och tackar för. Hon som delade ut priserna var chef för något IoT bolag i Amsterdam. Minns inte vilket just nu. Inte viktigt just här heller.

Så med tredje pris för VSCP åkte jag hem till Sverige.

Ja där kunde man slutat den här berättelsen. Ett tredje pris på en internationell konferens av det här slaget kan ju vara fantastiskt bra. Fast…

Tvåan i den där tävlingen var en snubbe som gjort en klocka som vad internetuppkopplad. Alltså, som ställde tiden med ntp. VSCP hamnade alltså under placeringen för en ntp uppkopplad klocka! Suck.

Sen fanns det bara tre open source representanter på den där konferensen. Tredje priset var alltså också sista plats. Suck igen.

Tack och lov så blir jag motiverad av sådant där. Ger mig inte i första taget. Tyvärr kommer ingen av de som var där och då minnas mig och “mitt projekt” när jag en gång i framtiden (nåja…) visar var skåpet skall stå. Men sådant är nu livet.

Nytt år snart. Jag tänkte ta tag i övervikten det här året men av naturliga skäl blev det inte så. Det får istället bli nästa års löfte. Att gå ner några kilo. Börja röra på sig lite mer. Det är sannerligen dags att verkställa det där löftet. Om man skall leva vidare några år till. Det känns som jag vill det. Att jag har saker kvar att göra. Konstigt egentligen. Man borde vara klar för länge sedan med att leva. Egentligen. Är inte redan det här övertid egentligen?

Annars är det helg här i huset. Vilar mest. Fast planen vara att åstadkomma lite annat. Men det är sådär. Sömnskulder från låtsasarbetsdagar betalas på helgen. Jag läser en stund där i soffan efter frukost, sen somnar jag gärna. Sover några timmar. Hårt. Snarkande. Ordömmande.

Livet är så trivialt. Men själv tror jag att jag vill ha det så. Att det duger. Att det inte behöver vara så märkvärdigt. Att man redan nu har mer än man saknar. Att man kan uppskatta det normala.

Men jag vet såklart att det hjälper en att förstå ljuset värde om man först sett mörkret. Man måste nog till och med ha en påminnelse då och då om att det finns där. Annars kan man liksom aldrig ta till sig det ljus som erbjuds. Men förnöjsamhetens sinne är den finaste gåvan en människa kan få. Den har såklart ett pris som skall betalas den med, precis som djursholmsvillan har det. Inget kommer till en utan att man måste ge något tillbaks.

Den bästa komplimang jag någonsin fått när det gäller mitt skrivande fick jag från en vän från förr. Han hade sparat en av mina texter och sen lästa han den tillsammans med sin familj där på julafton. Kanske är det just den känslan man får när trettiotusen i en arena sjunger med i en låt man gjort. När man förstår att något man gjort verkligen betyder något för någon annan. Jag blev rörd när jag fick höra det där. Verkligen rörd. Ja och glad.

Fast det positiva sätter sig inte på en lika hårt som det negativa. Eller snarare var det så förr. En negativ kommentar vägde som lastbilslass i jämförelse med alla positiva kommentarer som liksom vindpustar nästan osynliga drog förbi en. Men kan ske har jag växt där. Ingetdera betyder så mycket längre. Jag går åt mitt håll vad än som sägs eller tycks. Fast det har jag såklart alltid gjort. Men lättare nu. Som blind och döv för allt tyckande.

Fast kanske har det varit fegt att fly ut i skogen såhär som vi gjort. Att inte våga stångas med de andra tjurarna. Fast jag tror ändå att det här har varit min väg. Rätt väg.

Det finns alltså en frihet i det här att åldras.

Annars längtar jag efter sommar. Men november och december har rasat förbi i år på samma sätt som förra året då de verkligen försvann i rekordfart. Hopp finns att också januari och februari kan rinna förbi på samma sätt. Hur som helst är det här bra månader när det gäller låtsasjobb. Mycket händer här under den här tiden. Visst, allt jag gör går tillsynes spårlöst förbi för resten av världen. Tills, då ibland, då man får höra vad det man gör betyder något för någon. OK, Små saker. Som egentligen är stora saker. Viktiga att ta till sig för att inse att man faktiskt, ändock, också är en liten kugge i det stora maskineriet där varje liten skitkugge också har en viktig uppgift.

Men nu skall jag gå upp. Jag har bara varit ner och hämtat ved och hängt upp julkulor och girlanger ute på bron. De enda av uppgifterna som blir verkställda idag. Jo lite snöskottning och pelletsfyllande också såklart. Sådant som inte räknas. Så nu blir det snart lite mat, brasa och någon film. Inget dåligt liv. Vad vore livet utan de där björkvedsbrasorna i öppna spisen? Visst, det är knappas ekonomiskt att elda i en öppen spis. Men själsligt sätt betalar den där eldens sprakade tillbaks varenda krona i runsvärme som den forslar ut genom skorstenen. Jag lovar. Man måste leva livet med båda hjärnhalvorna påkopplade.

Jag hoppas att ni andra, alltså du som just nu läser det här, får en riktigt fin lördagskväll. Några av er vet jag ju vilka ni är och ni får en positiv tanke här och nu, men ni som är okända för mig, alltså de flesta, ha nu en riktigt skön lördagskväll. Njut av att vara en av de som fått ett liv att leva.