Month: December 2019

Vadå Banksy, “han”. Man måste nog vidga perspektivet en aning. Liksom.

Tyvärr kommer jag inte i närheten av 500/500 idag. Måste ta mig tid att kolla kablar och annat.

Tre vita bussar vrålar upp för backen hit upp till kullen. Jo, nästan allt med motor som skall upp för våra backar vrålar. Det är brant. Dom här tre vita bussarna vrålar dock lite mer, lite högre, som om de gett sig fan på att ta sig upp hela vägen upp för backjäveln men inte riktigt orkar med det. Alltså nästan inte orkar, för upp kommer dom. Hade de varit skidåkare istället för bussar så hade de alla tre fallit ner bakom mållinjen med skidor pekande i konstiga riktningar som bilden av en skdåkare i mål tenderar att alltid se ut. Men nu är de alltså bussar. Vita.

Ut ur fordonen väller sisådär arton personer. Alla unga. Tjugoårsåldern. Jodå, det är mina elever. Från Gävle. Mest tjejer. Ni vet flickor och pojkar som är i sin bästa ålder. Det blir liksom inte bättre än sådär som det är där i ålderstrappan. Man blir inte vackrare. Man blir inte mer självsäker. Nej inte ens smartare.

Tjejerna har vita särkar på sig. Det är då jag kommer på att det är Lucia idag. Jodå, grabbarna, fyra till antalet sätter på sig strutarna. Var kommer den där galna iden ifrån egentligen? Någon måste ju ha kommit på det en dag. Tjejerna har alla ljuskrona på huvudet Lite galet det med. Men bättre såklart än utstuckna ögon. Om man tänker så. Alla är lucia. Här finns inga tärnor. Ja och in väller det. Fnissande. Gladögda. Det skall serveras kaffe på sängen. Jodå lussebulle och pepparkaka också. Japp, det måste ske på sängen. K tittar förvånat och nyvaket upp från sin sida när jag går och läger mig igen med hela gänget som följe. Det är ju inte varje dag som horder av ungdomar väller in i vårt sovrum. Men själv, när det blir pinsamt, så går jag in i den där andre. Han som klarar alla sådana situationer. Kan göra allt, ja och lite till, utan att skämmas det allra minsta för något endaste alls.

Men trevligt är det såklart. De sjunger några sånger. Ja och det är vackert. Jag gillar de här människorna. Jag älskar att få ha dem som arbetskamrater/vänner/elever under några år där på skolan, speciellt eftersom det är under en tid när de färdas från barn till vuxna. En så tydlig utveckling de genomgår just under de där åren. Ja som man gjorde själv. En alltid lika fascinerande resa att åse. En ynnest att få vara en liten del av.

Det är när en av luciorna tappar kaffepannan rakt över mig som jag vaknar. Hon skall servera påtår men snubblar på lillkatten som desperat försöker avlägsna sig från sovrummet. Japp, hett kaffe över hela mig…

Jaha liksom. Man tänker det. Jaha… Det var inte på riktigt. Man drömde bara… Igen… fast kanske tur ändå…

Fullmåne i natt. Är man varg kan man leta upp ett berg och ställa sig där och yla. Är man inte varg kan man istället leta upp ett annat berg och dansa naken och exalterat där i månens sken. Jodå, vill man kan man yla lite också. För sakens skull. Varför låta bli när man kan. Liksom.

Själv är jag alldeles för trött för allt det där. Åldern har krupit ifatt mig den här veckan. Möjligen är det en släng av influensa. Bara alltså. Om det är det har jag förtjänat den. Som jag har frusit. Rent av lidit. Utan egentlig anledning skall man dock konstatera. Någon nämnde att jag borde kolla sköldkörteln.

Ingen svarar på mina mail längre. Ja inte ens mitt senaste SMS fick ett svar. Man är ute. Osynlig. Eller kanske är det ålder (eller influensa) det där också. Jag noterar och går vidare. Lite ledsen blir man nu kanske. Men inte hjälper det. Inte ett dugg faktiskt. Det har man i alla fall lärt sig.

Så många julhälsningar blir det alltså inte. Det är liksom ingen ide.

Fast än finns det kakor kvar. Fast i en burk tog dom tydligen slut. Hmnmmm… K lovade att baka en ny sats i helgen. Vad vore man utan K? Smalare såklart. Men annars?

Fortum var hit idag. Inspektion och mätning. Den avgrävda elkabeln skall fixas. Den som är vår. Dom lovade att byta ut den. Det trodde jag faktiskt inte. Fast inte mer än rätt såklart. Men det får bli till våren. När syrenerna blommar. Ja eller i alla fall häggen. Tänka sig. Nästa vinter kan man köra med motorvärmare igen.

En donation modell större kunde gärna få ramla in just nu. Men det gör de aldrig när de behövs som mest. Pengar drar till sig pengar. Samma gäller donationer. Det får gå ändå. En vinter till kvar i limboland. Sen så. Om man lever. Om man ser. Om man kan gå. Ungefär i den ordningen.

Tror jag har fått fart på studiodatorn i alla fall. Men att skriva det där är lite “att ropa hej innan man är över bäcken”. Har trott det förr nämligen. Sen har det gått år helvete igen. Men längtar alltså efter att göra “musik”. Växer där. Smittar av sig på annat. Det är ungefär som när man sitter vid ett hav eller bredvid en fors. Det läker. Såren man får av dagarna där inuti. Dom vi alla får. Då och då. Som inte får bli för många så att allt faller. Det är därför det där andra behövs. Det som alltså läker.

Skriva är ju annars ett annat välbeprövat knep för läkning. Att få ur sig på. Jo, man kan betala en terapeut som låtsas lyssna på en också. Om man känner för det där fysiska. Själv föredrar jag alltså bloggandet. Billigare. Frågorna har jag redan. Det svåra här är att hitta svaren.

Men skall ge mig tror jag. Steven King i sitt esse ligger och väntar bredvid sängen. Finns ett enda problem där och det är att boken är tung och jag är svag i högern. Ja sen skall den ju hållas nära ansiktet också. Boken. För att jag skall se vad det står. Och så skall man klappa katten samtidigt. Den lilla. Den gamla versionen av katt står kvar i köket och skriker efter mer mat. Börjar så fort han ätit upp det han får. Det är inte konstigt att man somnar rätt snabbt. Liksom.

Gå och lägg dig du också. Vi kan synas vid björken. Den vid ån, alltså. Varför inte. Liksom.