Joho. Man reser. Ljusdal. Ut i världen. Nåja. Möte med fysioterapeut klockan elva. Tror man. Men när jag efter att ha vandrat runt en timme i köpingen och vid kvart över tio infinner mig i lokalerna visar det sig att jag är en kvart sen. Tiden var elva. Men det går bra ändå. Allt avklarat på tjugo minuter, Fler övningar. Avancerat upp till pinne som hjälpmedel.
Problemet är att om man färdas med buss så blir det en hel dag ändå. Men turligt nog följer K med idag så vi är två som bara sitter och väntar. Som tröstar oss med automatcappucino och en bulle på Coop a tjugo spänn stycket. Båda med beröm godkända faktiskt.
Sen mer väntan och väntan och väntan innan vi kan fara hemåt igen. “Varför sätter x-trafik in de sämsta bussarna på de längsta resorna” frågar K. “De borde tänk på chaufförerna…”. Jag nickar automamtiskt som svar eftersom bussen hoppar och studsar så mycket och huvudet med den. Både krängningshämmare och stötdämpare saknas tydligen. Men absolut. Borde bolla vidare till den sjungande bussföraren som visst också är skyddsombud. Men han vet säkert redan. Så jag skiter i det. “Dom bästa bussarna till Järvsö” säger – nej kommenderar – han nog också. Lite avundsjuk på Järvsö nämligen. Väntar på Lill-Babs pris. “Fast hon är ju död” försöker jag. Men han lyssnar inte på det örat. Det är som med Nobel det där antar jag. Det överlever. Han får nog det där till slut. Om nomineringsgruppen öppnar sina stängda öron och stänger sina ögon.
Hemma igen upptäcker vi att Hulken har stannat. Passar på liksom. Men kallt. Fast milt ut så det kunde varit kallare. Men vi är redan frusna så vi gnäller lite över det där över en sen macka. Sen sparkar jag igång Hulken igen. Allt förlåtet. Allt glömt.
Nu finns det en timme att göra något på. Viktigt är att lyssna på lite musik. Utan den dör jag lite. Med också. Fast då långsammare och mindre plågsamt.
Grön IKEA soffa väntar. Några avsnitt av olika serier som rullat i veckan. Får väl ta det sista avsnittet med Bill G. också. Fast tråkigt, så tråkigt. Sen helg. På söndag, ny vecka.