Fullmåne i natt. Är man varg kan man leta upp ett berg och ställa sig där och yla. Är man inte varg kan man istället leta upp ett annat berg och dansa naken och exalterat där i månens sken. Jodå, vill man kan man yla lite också. För sakens skull. Varför låta bli när man kan. Liksom.
Själv är jag alldeles för trött för allt det där. Åldern har krupit ifatt mig den här veckan. Möjligen är det en släng av influensa. Bara alltså. Om det är det har jag förtjänat den. Som jag har frusit. Rent av lidit. Utan egentlig anledning skall man dock konstatera. Någon nämnde att jag borde kolla sköldkörteln.
Ingen svarar på mina mail längre. Ja inte ens mitt senaste SMS fick ett svar. Man är ute. Osynlig. Eller kanske är det ålder (eller influensa) det där också. Jag noterar och går vidare. Lite ledsen blir man nu kanske. Men inte hjälper det. Inte ett dugg faktiskt. Det har man i alla fall lärt sig.
Så många julhälsningar blir det alltså inte. Det är liksom ingen ide.
Fast än finns det kakor kvar. Fast i en burk tog dom tydligen slut. Hmnmmm… K lovade att baka en ny sats i helgen. Vad vore man utan K? Smalare såklart. Men annars?
Fortum var hit idag. Inspektion och mätning. Den avgrävda elkabeln skall fixas. Den som är vår. Dom lovade att byta ut den. Det trodde jag faktiskt inte. Fast inte mer än rätt såklart. Men det får bli till våren. När syrenerna blommar. Ja eller i alla fall häggen. Tänka sig. Nästa vinter kan man köra med motorvärmare igen.
En donation modell större kunde gärna få ramla in just nu. Men det gör de aldrig när de behövs som mest. Pengar drar till sig pengar. Samma gäller donationer. Det får gå ändå. En vinter till kvar i limboland. Sen så. Om man lever. Om man ser. Om man kan gå. Ungefär i den ordningen.
Tror jag har fått fart på studiodatorn i alla fall. Men att skriva det där är lite “att ropa hej innan man är över bäcken”. Har trott det förr nämligen. Sen har det gått år helvete igen. Men längtar alltså efter att göra “musik”. Växer där. Smittar av sig på annat. Det är ungefär som när man sitter vid ett hav eller bredvid en fors. Det läker. Såren man får av dagarna där inuti. Dom vi alla får. Då och då. Som inte får bli för många så att allt faller. Det är därför det där andra behövs. Det som alltså läker.
Skriva är ju annars ett annat välbeprövat knep för läkning. Att få ur sig på. Jo, man kan betala en terapeut som låtsas lyssna på en också. Om man känner för det där fysiska. Själv föredrar jag alltså bloggandet. Billigare. Frågorna har jag redan. Det svåra här är att hitta svaren.
Men skall ge mig tror jag. Steven King i sitt esse ligger och väntar bredvid sängen. Finns ett enda problem där och det är att boken är tung och jag är svag i högern. Ja sen skall den ju hållas nära ansiktet också. Boken. För att jag skall se vad det står. Och så skall man klappa katten samtidigt. Den lilla. Den gamla versionen av katt står kvar i köket och skriker efter mer mat. Börjar så fort han ätit upp det han får. Det är inte konstigt att man somnar rätt snabbt. Liksom.
Gå och lägg dig du också. Vi kan synas vid björken. Den vid ån, alltså. Varför inte. Liksom.
