Jag är lite spänd såhär dan för dan. Varje år. Men om man var pirrig som liten för att man kanske skulle få de där presenter som man önskat sig så är orsaken en helt annan nu som vuxen. Det är så mycket som skall klaffa. Viktigast är bilen. Brakar bilen ihop just den här dagen så rasar så mycket. Det finns ingen man kan ringa till och ropa “hjälp”. Ja och ni som läst den här bloggen vet hur det är med mig och gamla bilar. Vi borde inte finnas i närheten av varandra eftersom den ena parten bara blir nojig av de där åbäkena och den andre bara går sönder för att hen är trött av ålder och dåliga vägar och uselt underhåll.
Fast det löser sig den här gången också. Vi tar oss till Bollnäs. Handlar. Handlar. Handlar. Hämtar J. och åker hem. Tar oss både dit och hem. Hemma läger sig till slut ett lugn över mig. Jag pustar ut. Härifrån går det att fira jul. Fuck the world. Nu är det är vi i vår lilla låda till hus som står där på en kulle som finns på en plats som nästan ingen hört talas om, som är allt. Vi är tillsammans, familjen, här i boet några dagar och njuter av ett överflöd och vila som varar under en kort tid. Dumt kan den ointelligente tänka, den som aldrig levt ett liv. Som tror och tycker att en räcka grå dagar är bättre än några med guld och många andra med mörker. Har man tillåtit sig att leva på riktigt och vistats i verkligheten och inte i lekskolornas värld vet man att man behöver de här gulddagarna. De grå dödar mer än det svarta. Man måste passa sig för likformigheten.
Jag somnar såklart en stund på grön IKEA soffa när jag kommer hem. Det hör till. Att jag före det läser några kapitel är bara maskerad såklart. Men jag är sådan tydligen. När jag släpper det som upptar mitt huvud så åker jag ner några våningar. Där nere finns sömnen. Men en orolig natt där maran nästan får mig i sitt grepp bidrar också till den där tröttheten. Men ledighet för mig, japp, en stor del är det där, bok, soffa och familj.
Tack och lov är det där tillåtet i vår familj. Det flinas kanske lite – “nu sover han igen” – men det där sker med värme. Så oändligt tacksam man måste vara för att den värmen finns.
Träffar A idag som berömmer min musik. Jag är så ovan att höra något positivt om den. Har svårt att ta det till mig. Men finare julklapp kan jag såklart inte få.
Snart skall vi smaka på det som skall bli till julbord imorgon. En av våra traditioner. Allt annat är fixat. K och N har jobbat hårt för att få till allt. Känner tacksamhet för det såklart. Det är inget självklart.
Just den här helgen är vi hela familjen. En dag kommer det inte vara så. Någon kommer att fattas. Någon kommer att vara saknad för första gången på en sådan här sammankomst. Jag tycker man skall tänka på det där. För då kan man sant uppskatta att man är samlade här och nu som en sammanlänkad grupp i tiden. En länk som inte alls är beständig. Entropin ni vet. En av grundreglerna.
Jag har haft ett ganska kämpigt år i många delar. Men också mött fantastiska människor. När jag skrevs ut från sjukhuset sa jag det till en av sköterskorna efter det stora kramkalastet, att de varit fantastiska. Men hon svarade att jag var fantastisk. Tänk dig själv vilket positivt känsla de orden sände mig tillbaks ut i världen med. Jag är så tacksam för den omvårdnad jag fått på Gävle sjukhus under året. Ja, i Hudiksvall också. Bättre kunde det inte varit.
Men nu in i boet. Jag vill önska er alla där ute en riktigt fin jul. Janne i Järvsö såklart. Du som är den snällaste och mest osjälviska männika jag känner och har känt. Men det finns så många fler. Goda människor som finns där ute. Som man aldrig glömmer. Men att räkna upp er alla här skulle bara leda till att jag glömmer någon av er. Det vill jag ju inte. Tack för uppmuntran och goda ord under det här året. Tack för att ni finns. Tack för att ni läser det här svamlet. Härifrån, vår kulle, skickar jag en varm önskan med allt som är gott. Ha nu en riktigt skön och avkopplande jul.