Month: January 2020

Läser att ännu ett av de världsövertagande protokollen (IoT/m2m lösningarna) har gett upp. Jag har för länge sedan tappat räkningen över alla som uppstått och dött nu under de snart tjugo år som jag jobbat med VSCP. Ibland kan jag till och med känna en skadeglädje (ja jag vet – jag har flera dåliga sidor) eftersom många av aktörerna bakom de där lösningarna har suttit på så höga hästar. “De kan gott ramla av och slå sig rejält” säger en dålig sida inom mig. Varför denna känsla undrar du? Jo jag har oräkneliga gånger försökt få till samarbeten. Jag tror nämligen på att jobba tillsammans istället för mot varandra. Men aldrig någonsin har jag lyckats höja rösten så att de nått upp till de där personerna på sina höga hästar.

Det skrivs såklart inga spaltmetrar om när de där lösningarna tynar bort. Det är ju inte nyheter. Lika bra det kanske. Troligen sant. Heder står på spel.

Naturligtvis måste man fråga sig själv också – “är det dags att lägga ner VSCP nu också”. Jag tittar mig alltid omkring de där gångerna men hittar ingen lösning som gör det VSCP gör. Nästan alla lösningar man ser riktar in sig på hårdvara som är flera gånger mer kraftfull än vad enheter i IoT/m2m världen i realiteten besitter. De här lösningarna förutsätter dessutom allesammans att just deras lösning är den enda värd att använda och att den skall ta världsherravälde. De där funderingarna slutar alltså alltid med “fortsätt du din drummel” så jag sätter mig ned och knappar vidare. Ni vet den där droppen som till slut urholkar stenen…

Jag måste göra något åt den där arbetsbänken och röran snart… Ja, eller inte.

Så uppstod det där naturliga avslutet på en dag. Kod incheckad. Det är liksom ingen ide att börja med annat. Förr hade det varit det. Då var bästa tiden efter tio. Telefonerna hade tystnat. Man körde lätt till fyra. Klev upp efter några timmar och körde igen. Eller la sig aldrig. Men inte nu alltså. Segare. Behöver sömnen. Inbillar man sig i alla fall. Men sextontimmarspassen får duga. Måste duga.

De trettio silverpenningarna för min själ ramlade in idag. Japp jag behöver dom. Japp, så pass mycket att själen till slut ändå blev till salu. Fast stoltheten får sig såklart en snyting. Men just stoltheten har varit med om snytingar många gånger förut och stått pall.

Det ensa som återstår här är nu alltså att uppsöka bingen. En novellsamling väntar. Jag gillar just noveller. Men läser allt för sällan novellsamlingar. Borde ändra på det. Det där komprimerade historieberättandet plockar fram något annat i en berättelse. Sen får det mig också sugen på att skriva själv. En kort historia känns överkomlig att jobba med. Det får inte bli som i mitt dagliga låtsasvärv med skrivandet och låtmakeriet. Där måste lusten få härja fritt. I det här andra får man undertrycka lusten en hel del i sökandet efter “klart”.

Nåja, allt har sin tid. Kanske kommer man en dag ta tag i det där. Kanske gör man det inte. Det är inte så noga. Det är ju det som är det bra med det som är lustdrivet.

Idag har jag inte pratat med en enda levande person utanför familjen. Det är säkert inte bra. Bäddar för en ålderdom i ensamhet och en skygghet som ropar efter med solitär tillvaro. Men det är som det är. Ja och det är ett val. Eller kanske inte. Man måste göra det man måste och måste man så offrar man något. Fast tragiskt egentligen såklart om man gillar människor.

Men nu alltså kväller här på låtsaskontoret. Däri den sanningen finns en massa bra saker. Ju. Liksom.