Så uppstod det där naturliga avslutet på en dag. Kod incheckad. Det är liksom ingen ide att börja med annat. Förr hade det varit det. Då var bästa tiden efter tio. Telefonerna hade tystnat. Man körde lätt till fyra. Klev upp efter några timmar och körde igen. Eller la sig aldrig. Men inte nu alltså. Segare. Behöver sömnen. Inbillar man sig i alla fall. Men sextontimmarspassen får duga. Måste duga.
De trettio silverpenningarna för min själ ramlade in idag. Japp jag behöver dom. Japp, så pass mycket att själen till slut ändå blev till salu. Fast stoltheten får sig såklart en snyting. Men just stoltheten har varit med om snytingar många gånger förut och stått pall.
Det ensa som återstår här är nu alltså att uppsöka bingen. En novellsamling väntar. Jag gillar just noveller. Men läser allt för sällan novellsamlingar. Borde ändra på det. Det där komprimerade historieberättandet plockar fram något annat i en berättelse. Sen får det mig också sugen på att skriva själv. En kort historia känns överkomlig att jobba med. Det får inte bli som i mitt dagliga låtsasvärv med skrivandet och låtmakeriet. Där måste lusten få härja fritt. I det här andra får man undertrycka lusten en hel del i sökandet efter “klart”.
Nåja, allt har sin tid. Kanske kommer man en dag ta tag i det där. Kanske gör man det inte. Det är inte så noga. Det är ju det som är det bra med det som är lustdrivet.
Idag har jag inte pratat med en enda levande person utanför familjen. Det är säkert inte bra. Bäddar för en ålderdom i ensamhet och en skygghet som ropar efter med solitär tillvaro. Men det är som det är. Ja och det är ett val. Eller kanske inte. Man måste göra det man måste och måste man så offrar man något. Fast tragiskt egentligen såklart om man gillar människor.
Men nu alltså kväller här på låtsaskontoret. Däri den sanningen finns en massa bra saker. Ju. Liksom.
